Det här är inte Dagens Nyheter, jag är ingen erkänd författare och jag är heller inte man. Så den här texten kommer med största sannolikhet inte att nå fram till dig, men jag skriver ändå med förhoppning om att du kanske läser.

Vi sågs nyligen, minns du mig? En höggravid beslöjad kvinna hade blivit attackerad och det var med anledning av ett upprop för allas lika värde som vi sågs, för att prata om sätt att bekämpa antimuslimismen. Aktionen som jag var delaktig i hade på kort tid fått ett stort genomslag i både nationell och internationell media eftersom det här problemet är så utbrett, och plötsligt var även du intresserad av att tala med oss.

Du lovade att återkomma angående våra krav på åtgärder. Istället skickade du ett två sidor långt brev som överhuvudtaget inte adresserade våra förslag. Det kändes totalt klichéartat och innehållslöst. Det är märkligt att så många ord kan säga lika lite som inga ord alls. Jag tolkar det både som brist på uppriktigt engagemang och bristande insikt om problematikens akuta natur.

Jag vet att det har varit ganska mycket på ditt bord under det senaste året. Rasprofilering, hatbrott, domstolar som frikänt kvinnofridskränkare, register över romer. Listan kan göras lång och jag förstår om du har haft det tufft, så jag ska inte vara jobbig mot dig. Jag tänkte egentligen bara uppdatera dig på vad som har hänt sedan sist vi sågs.

Har du hört att fler beslöjade systrar har blivit attackerade och överfallna? Förmodligen har du inte det, för så vitt jag vet har ingen av dem vågat träda fram eller anmäla brotten som de har utsatts för. Är det inte konstigt att allt fler vågar angripa andra människor medan allt färre av de som angrips vågar kräva rättvisa? Jag vet inte vad du tänker, men jag föreställer mig att det borde ligga i en justitieministers intresse att sätta stopp för en sådan samhällsutveckling.

Man tror att det alltid handlar om den andre, men jag blev själv nyligen verbalt attackerad. Det hände under ett panelsamtal på en offentlig plats, där en kvinna skrek rakt ut i publiken att jag borde ”sticka hem”. Polisen var där men gjorde inget, trots att jag bad om deras hjälp. Senare fick jag veta att de gjorde bedömningen att det inte fanns någon grund för ett ingripande. När jag sen frågade dem hur jag skulle gå vidare fick jag veta att jag hade rätt att anmäla, men att jag inte skulle hoppas på för mycket.

Tråkig historia det där, eller vad säger du? Inte så konstigt att det inte är fler som anmäler hatbrott när det är dessa förutsättningar som råder, tänker jag.

Så, hur har du själv haft det? Hoppas bra. Hoppas att du inte har blivit verbalt eller fysiskt attackerad eller utsatt för några hatbrott på sistone. Hur ser dina planer ut för framtiden?

För egen del kommer jag att förfoga över den här ytan i denna tidning ett tag framöver, och jag planerar att använda den till att fortsätta kampen för rättvisa. Så vi lär höras härigenom igen, om inte på annat vis. Annars har du väl kvar mitt nummer? Ring!

Bästa hälsningar,
Foujan