Debatt


Per Gahrton
  • Från vänster biträdande chef för länskriminalen Petra Stenkula, länspolismästare Klas Johansson och områdeschef för polisområde mellersta Skåne Thomas Nilsson, under en presskonferens med anledning av upprättandet av ett register med personuppgifter om romer.
Skånes Fria

Skånepolisen måste upplösas

Polisen i Skåne har inte gjort sig skyldiga till någon etnisk profilering i samband med det så kallade romregistret. Det hävdar de själva. Föga förvånande, menar sociologen och den före detta EU-parlamentarikern för Miljöpartiet Per Gahrton. Drastiska åtgärder måste till för att historien inte ska upprepa sig.

Skandalregistret över romer handlar inte om snälla eller elaka poliser, utan om betydligt starkare sociala strukturer. En gång för mer än tio år sedan fick jag en liten inblick i Skånepolisens tankemönster. I jämförelse med romregistreringen var det en bagatell men ändå belysande.

I samband med en demonstration mot ett EU-ministermöte i Malmö våren 2001 stoppades demonstrationståget och jag gick fram och frågade närvarande poliser om orsaken. Det ledde till att jag inför hundratals ögonvittnen, varav många journalister, blev gripen. Eftersom jag skulle delta i en offentlig debatt på stadsbiblioteket i regi av EU-parlamentets Sverigekontor ringde EU-parlamentets Sverigerepresentant Christian Andersson upp polisen och krävde mitt omedelbara frisläppande, eftersom jag som EU-parlamentariker åtnjöt parlamentarisk immunitet. Svaret blev ungefär: Immunivaddå? Samtidigt som telefonerandet pågick fördes jag själv in i en polisbuss där andra frihetsberövade demonstranter föstes in.

När jag steg in i bussen hälsades jag av en uniformerad Skånepolis med orden: ”De e ju för jävligt att sådana som du ska vara politiker!” Jag hade på tungan att svara: ”Och det är för jävligt att sådana som du är poliser”.

Men om jag gjort det hade jag nog inte blivit frisläppt så snabbt som nu blev fallet. När jag fick skjuts av Skånepolisen till stadsbiblioteket inbillade jag mig en stund att dessa poliser trots allt i djupet av sina hjärtan var snälla och goda demokrater. Men jag bedrog mig. Några veckor senare blev jag kallad till Skånepolisen. Där blev jag förevisad en film som visade att jag vid polisgripandet inte lealöst följde med utan stretade emot och fick fösas iväg. Det var ju ingen nyhet och hade skett inför rullade tv-kameror. Men nu triumferade Skånepolisen: Du gjorde motstånd! Vi hade rätt att gripa dig, trots din j-vla immunitet!

Skånepolisen hade inte lärt sig ett dugg. Och det var inte för att skånska poliser är särskilt elaka eller dumma. Sanningen är att de bara följde en grundläggande sociologisk lag som säger att alla institutioner och organisationer tenderar att försvara sig mot yttre kritik och dessutom utvecklar egna inre spelregler som skiljer sig från de formella lagarna och stadgarna. Detta är nästan omöjligt att ändra på genom påbud utifrån. Det räcker inte heller att skicka några poliser på utbildning, för även om de faktiskt lär sig något och ändrar sin inställning, möts de vid återkomsten till arbetsplatsen av en avvisande och hånfull mur som gör att de efter ett tag antingen återgår till arbetskamraternas (och sin egna gamla) inställning, eller lämnar jobbet. Det finns en omfattande sociologisk litteratur om de anpassnings- eller disciplineringsmekanismer som gör att Skånepolisen trots all uppmärksamhet och kritik just nu, med all sannolikhet om tio år kommer att utgöra samma sorts fördomsfulla varböld i demokratin som i dag.

Så kan vi förstås inte ha det. Vad bör då göras? Jag kan bara se en lösning, som kan lånas in från Rosen-revolutionens Georgien för cirka tio år sedan. Vid ett besök där som EU-rapportör före Rosenrevolutionen slogs jag av att alla bilar omkring oss stoppades av polisen, dock inte den där jag och justitieministern åkte. Jag undrade: ”Är ni utsatta för terrorhot eller vad är det?” Onej, svarade justitieministern, det är bara polisen som kasserar in sin lön.

Det hade blivit så normalt och ”internaliserat” i den georgiska polisen att öppet kräva mutor av praktiskt taget alla medborgare, att inte ens justitieministern kom på något annat att göra än att fnissa uppgivet. Något år senare var läget totalt förändrat. Även de hätskaste georgiska kritikerna av Rosenrevolutionens ledare, den nyligen avgångne president Mikheil Saakasjvili, är överens om en sak: Saakasjviliregimen avskaffade gatukorruptionen snabbt och effektivt. Hur gick det till? Enkelt: Samtliga tjugotusen poliser avskedades, därefter byggdes en ny poliskår upp från noll.

Jag inser förstås att det är svårt att göra på samma sätt i Sverige. Vi har lagfäst anställningstrygghet och starka fack, vilket inte fanns i Georgien. Ändå – jag vågar ta gift på att om inte något ungefär så drastiskt görs kommer Skånepolisen om tio år att vara precis lika fördomsfull och oförstående inför den demokratiska omvärldens granskning som den är i dag.

Kanske kan man hitta något annat än avsked som har samma verkan, kanske massiv demokratiutbildning av alla skånska poliser med krav på godkända prov för fortsatt jobb i samma position som tidigare. På så sätt kunde de många hederliga skånska poliser som naturligtvis finns bli de ledande, ”trendsättarna”, medan de gamla oförbätterliga stötarna skulle förlora sitt anseende och tvingas ägna sig åt verksamheter som inte kan göra någon större samhällsskada.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu