Debatt


Peter Carstedt
  • Sverige måste bli bättre på att få till transplantationer, skriver veckans debattör Peter Carstedt, grundare till Mer organdonation (Mod).
Skånes Fria

Sverige behöver fler organdonationer

Trots att donationsviljan i Sverige är den högsta i Europa är vi bland de sämsta på organdonation i jämförelse med övriga länder. Enligt opinionsmätningar kan nästan nio av tio tänka sig att donera ett eller flera organ efter sin död. Ändå har Sverige ytterst få organdonatorer vilket leder till att folk dör i onödan i väntan på organ. Det skriver Peter Carstedt, grundare till Mer organdonation (Mod) i veckans debatt.

Det är framför allt tre saker som ligger till grund för det relativt sett låga antalet organdonationer: Sverige behöver bli bättre på att kommunicera om frågan, sjukvården behöver bli bättre på att identifiera möjliga organdonatorer och lagstiftningen och regelverket behöver uppdateras och förtydligas.

Sverige ligger på 16:e plats i Europa när man räknar antalet donatorer per miljon invånare. Det innebär att det i dag står närmare 800 personer på en väntelista för att få livet tillbaka. Årligen dör det ett trettiotal från denna lista samtidigt som många fler i sin väntan blir för sjuka för att överleva en transplantation.

Jämför vi oss med grannlandet Norge är de nästan dubbelt så bra. Varför är då Norge så mycket bättre på organdonation än Sverige? I Norge har man under femton år haft en stark organisation (Stiftelsen Organdonasjon) som kommunicerar organdonation på ett synligt och positivt sätt. Man var först i världen på att ta fram en donationsapp och har gjort frågan närvarande i samhället genom exempelvis skolföreläsningar och tv-serier. Denna systematiska och kontinuerliga kommunikation om organdonation har saknats i Sverige under en lång tid. Donationsrådet och Socialstyrelsen har i dag varken de nödvändiga resurserna eller kapaciteten att nå ut med frågan på ett liknande sätt i Sverige. Donationsrådets finansiering har kraftigt reducerats och Socialstyrelsen saknar en tillräcklig budget för kommunikation kring organdonation.

Sjukvården i Norge har dessutom en målinriktad organisation med en fungerande struktur och rutiner kring hur man ska identifiera möjliga donatorer på bästa sätt. Man har ett nationellt transplantationscentrum i Oslo där samtliga transplantationer genomförs och där transplantationskoordinatorerna har en överblick och relation med ”donorsjukhusen”. Sjukvårdspersonal som arbetar med organdonation erbjuds utbildning om frågan i tre olika steg och man har ett uttalat syfte inom sjukvården att intensivvården har som uppgift att identifiera möjliga donatorer.

I Sverige är sjukvården organiserad på ett helt annat sätt. Sverige har fem olika transplantationscentrum i fem olika regioner, vilket får till följd att vi har fem olika väntelistor och separata team av transplantationskoordinatorer som arbetar runt om i Sverige. Sjukvårdspersonal saknar ibland nödvändig utbildning och den utbildning som erbjuds är underdimensionerad för att alla som arbetar med frågan ska kunna få den relevanta kunskapen. Det leder till att vi har olika vård av patienter i olika delar i landet vilket får till följd att exempelvis regioner som Uppsala och Västra Götaland har dubbelt så många faktiska donatorer som Stockholm.

Slutligen har lagstiftningen och regelverket i Norge, med en stark politisk vilja att bli ett av världens bästa länder på organdonation, utformats för att sjukvården ska kunna arbeta systematiskt med att identifiera möjliga donatorer. I Sverige är lagstiftningen som finns kring transplantation och organdonation däremot tvetydig. Vi har samma förutsättning som Norge med ett system av ”förmodat samtycke”, men på grund av den otydliga lagstiftningen gör vi i praktiken precis tvärtom. Sjukvårdspersonal frågar anhöriga till nyligen avlidna om de aktivt sagt ja till organdonation istället för som i Norge där man frågar anhöriga om de aktivt sagt nej till organdonation.

Den politiska viljan till förändring har fram tills nyligen saknats i Sverige och vi ser med stor förhoppning fram emot den pågående statliga utredningen som i dag ser över hela det svenska systemet.

Som grundare av Mod så är jag övertygad om att vi kan bli mycket bättre i Sverige på organdonation och att vi tillsammans kan rädda livet på de som väntar på en transplantation. Mod kämpar för alla som står på en väntelista i dag och i framtiden och vår målsättning är att ingen ska behöva dö i väntan på ett organ.

Vi är en nystartad ideell förening som inte hade behövts om det svenska systemet hade fungerat. Vi hoppas att den nationella utredningen och det politiska systemet har modet att göra de nödvändiga och livsviktiga förändringar som behövs för att vi ska få mer organdonationer i Sverige.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu