Konstprojekt kritiseras för att objektifiera migranter | Skånes Fria
  • - Vi ser deltagandet i Toleranshuvan reloaded som en chans att komma ut ur vår vardagliga gråhet, säger Luca Lacatus. Till höger Marcella Cheresi.
Skånes Fria

Konstprojekt kritiseras för att objektifiera migranter

I ett vitt litet rum sitter två personer, den ena med utsträckt hand och den andra med en pappersmugg framför sig. I projektet Tolaranshuvan reloaded har konstgruppen Institutet anlitat två EU-migranter från Rumänien för att betraktaren ska få möjlighet att reflektera över ojämlikhet och skuld.

Konstprojektet Toleranshuvan Reloaded av Institutet visas på Malmö konsthall som en del av utställningen The alien within.

Under veckan som gått sedan öppningen har projektet fått mycket uppmärksamhet. Det har blivit omskrivet i media men också kritiserats för att vara objektifierande och förnedrande.

Två EU-migranter som tigger i Sverige, Luca Lacatus och Marcella Cheresi, har anlitats av Institutet för att istället göra sitt jobb inne i konsthallen. Besökare kan gå in och titta på dem, men kan inte skänka pengar eller prata med dem.

– Det som händer med subjektet i det här fallet är att det blir en kortslutning. Här går det inte att komma undan mötet med en person som är så pass ojämlik dig själv genom att ge en peng. Att ge tio kronor är ett sätt att avlasta samvetet och slippa ta ansvar för det politiska systemet, säger Anders Carlsson som är konstnärlig ledare för Institutet.

Han är medveten om kritiken som projektet fått och säger att det är komplext på en moralisk nivå.

– På ett sätt är det ju objektifierande, och vi har varit beredda att avblåsa projektet om Marcella och Luca har visat att det är obekvämt för dem. Men att vara fattig och inte veta var en ska äta och sova är ju en obekväm situation i sig.

I informationsmaterialet om projektet framkommer det att Institutet i förarbetet har samverkat med Luca Lacatus och Marcella Cheresi och kommunicerat med dem om drömmar och tankar. Detta är dock inget som visas i själva verket.

– Det är viktigt med projekt där ”de andras” berättelse kommer fram, men jag tror att journalistiken är bättre på det. Genom att berätta offrens historia i konstsammanhang finns det en risk att det blir för lätt att investera i sympati. Du tänker ”nu har jag tagit del av det här, då har jag ändå gjort något”.

Enligt Institutet får Luca Lacatus och Marcella Cheresi samma timlön som alla andra som arbetar med projektet och kommer tjäna ungefär 5 000 kronor. Pengarna ska gå till det hus som de håller på att bygga hemma i Rumänien. Luca Lacatus berättar att hans förra hus brann ner och socialen omhändertog hans två barn för att de var bostadslösa. Sedan dess har paret rest runt i Europa för att samla ihop till ett nytt hus.

– Pengarna kommer räcka till tegel för att bygga två rum. Jag skulle vara världens lyckligaste om vi får ihop så att vi kan färdigställa huset, säger han.

De blev glada för erbjudandet att delta i projektet, och tycker inte att det känns konstigt att vara en del av en konstinstallation.

– Vi har redan vant oss vid att bli tittade på. Det är bättre att sitta här än ute på gatan, här är det i alla fall varmt och torrt, säger Luca Lacatus.

När projektet är slut kommer paret fortsätta att tigga på gatorna. De väntar barn och vill helst återvända till Rumänien innan det är dags för födseln.

– Jag är rädd för att de kommer ta barnet ifrån oss om det föds i Sverige och vi inte har någonstans att bo, säger Marcella Cheresi.

Ioana Cojocariu är konstnär och aktiv i gruppen Solidaritet med EU-migranter. Hon är en av dem som är negativ till verket efter att ha besökt konsthallen.

– Jag hade väldigt höga förväntningar, men när jag kom in i rummet kändes det som en etnologisk utställning, där de svarta kropparna hade ersatts av fattiga kroppar som skulle betraktas av en vit medelklassblick. Jag tror att konstnärerna är välmenande men det blir fel.

Hon reagerade på att medlemmarna i Institutet helt ställde sig utanför verket, och närmast agerade som dörrvakter istället för att finnas i rummet och göra något tillsammans med Luca Lacatus och Marcella Cheresi.

– Det saknas en dialog mellan parterna. De blir mer som ett humant zoo där ”de andra” reduceras till konstobjekt. Marcella och Luca hade ingen röst, utan det hela handlar bara om betraktarens blick.

Konst som fokuserar på den privilegierade vita människans tankar och känslor finns det tillräckligt av ändå menar hon, och hon tror inte att ett rum där det finns tid för eftertanke och reflektion kommer att få folk att känna mer medkänsla eller skuld.

– Jag tycker inte att det finns något behov att återskapa något som finns överallt omkring oss på gatan och sätta det i konstrummet. Om du inte reagerar ute på gatan tror jag inte att du gör det i konstrummet heller.

Ioana Cojocariu har ändå full förståelse för att Luca Lacatus och Marcella Cheresi tackade ja till att delta i projektet och att pengarna de får betyder mycket för dem. Ansvaret ligger på Institutet att arbeta mer solidariskt menar hon.

– Om vi vill göra politisk konst så borde vi låta bli att vara så självcentrerade. Det är istället dags att gå in och arbeta tillsammans och skapa allianser.

Toleranshuvan reloaded visas på Malmö konsthall till och med 5 februari, kl 13-15. 30 januari är verket inte bemannat.

Annons

Rekommenderade artiklar

Att synligöra det osynliga

En kärlekshistoria, en lektion i aktiehandel och en arbetsplatskonflikt. Månteaterns nya föreställning tacklar barnfattigdom från flera olika håll.

Hallå där...

Navid Modiri, en av personerna bakom Miss Rafiki. I helgen bjuder ni in allmänheten att delta i inspelningen av musikvideon till låten Kintsugi i Malmö.

© 2016 Skånes Fria