Debatten om kulturmannen är igång igen. Som vanligt demoniseras den arga kvinnan, som slänger förolämpningar som en hysterisk på alla män hon möter. Irrationella påståenden, personangrepp. De stackars männen vågar inte gå till jobbet, de oroar sig för att deras döttrar ska läsa om dem i tidningen som pedofiler, som litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström kallat dem. Stackars Karl-Ove Knausgård är så ensam. Så ensam i ett hav av miljoner män som alla hejar på honom. Ingen påpekar att det är än mer troligt att hans döttrar läser om hans skeva kvinno/människosyn i hans böcker än på DN:s kultur- och ledarsidor. Som vanligt är det kvinnan som är problemet och mannen lösningen. Lösningen är alltid att utesluta kvinnan, föra ett samstämmigt, rationellt samtal, män emellan.

Jag tänker inte vara rädd för att kalla Knausgård både rasistisk och sexistisk, i mina ögon har han fått en släng av båda dessa åkommor. Intressant är dock hur han i essän Litteraturen och det onda bemöter Johannes Anyurus inlägg i Tintin-debatten. Den svenska politiska korrektheten retar gallfeber på Knausgård. Han vill hellre att vi ska välkomna rasistiska partier som i övriga Europa, än att låta vår statsminister kalla det, enligt Knausgård ”legitima” partiet Sverigedemokraterna, fascistiskt (DN 19/5-15). Men genom Anyurus högst personliga beskrivning av hur en svart man känner inför att se andra svarta människor förminskade, utnyttjade och förlöjligade, kunde han identifiera sig med ”den andre” och därmed erkänna sitt fel i att ogrundat förkasta en annan människas indignation. Om denna människa är man, vill säga.

Knausgård kan alltså revidera sina åsikter, varför tar det honom så emot att möta kvinnorna i samtal? Han kan leva sig in i den mörkhyade mannens erfarenhet men inte i kvinnans. I synnerhet inte den tänkande kvinnans, den läsande kvinnans, den kritiska kvinnans. De som köper hans böcker. Som sitter som på en läktare med en skavande känsla då mansnamn efter mansnamn pryder sidorna med filosofiska utläggningar. Kvinnan finns inte, hör inte hemma i samtalen om människans vara. Vi lever i ett annat universum av kropp, konkretioner och närande. Det manliga är det allmänmänskliga. Det är som att teleporteras till tiden innan Simone de Beauvoir, Virginia Woolf, Edith Södergran, Jamaica Kincaid, Lena Andersson. 2015 finns inga ursäkter för att skriva en sexistisk text utan att ta ansvar för den.