Arash Hakimnia

Inledare


Inledare: Antirasism

  • Förtryck bekämpas bäst genom solidaritet med varandra, skriver Arash Hakimnia.
Fria Tidningen

Förtryck bekämpas med solidaritet

Förtryck väcker alltid motreaktioner. Utan många motreaktioner, såväl fredliga som våldsamma, så hade varken slaveriet, apartheid eller kolonialismen avskaffats. I verkligheten är det ofta motreaktionernas nödvändighet och effektivitet som avgör om de kommer brukas, snarare än enbart moralisk rättfärdighet.

Motreaktioner som bara är uttryck för frustration eller hämndbegär och saknar strategiskt värde måste kritiseras ur det perspektivet. Samtidigt är ett avfärdande av legitima och nödvändiga uttryck för förtryckta gruppers motstånd med moraliska argument i praktiken ett bidragande till förtryckets fortsättning och den spiral av våld den leder till.

Den som är medveten om ovanstående kan varken avfärda eller acceptera alla motreaktioner rakt av. Det finns ideologiska motreaktioner som inte utmanar förtrycket i grunden. Radikala svarta nationalister förespråkade i efterkrigstidens USA separation och en egen stat för den svarta befolkningen. Faktum är dock att det var när Martin Luther Kings rörelse byggde allianser med progressiva vita människor och rörelser, som medborgarrättsrörelsen växte till en landsomfattande massrörelse med makt att förändra.

Även i Sydafrika arbetade den unge Mandela för att bygga en gemensam kamp mellan svarta och vita kommunister och indier. Radikala svarta nationalister pratade istället om Afrika åt afrikanerna och att köra ut den vita befolkningen. Slutligen visade det sig att det var Mandelas gemensamma vision som avskaffade apartheid.

Just nu ser vi två skilda sätt att lösa kurdfrågan i Mellanöstern: PKK och dess syrisk-kurdiska gren bygger upp demokratisk autonomi som garanterar alla folkgruppers rättigheter inom (bortom?) nuvarande gränsdragningar. I norra Irak drar det kurdiska partiet KDP istället nya gränser och som så ofta i blod och konflikter. I spåren av kriget mot IS har KDP anklagats för övergrepp mot civila araber, turkmener och andra folkgrupper.

Rasismen skapar ett enormt lidande och en rättmätig vrede hos förtryckta grupper. Men ilskan måste kanaliseras i ett motstånd som kan bekämpa förtrycket. Jag tycker att den insikten saknas i delar av den antirasistiska debatten i dag. Uppmaningar till att hålla god ton kan användas som en härskarteknik mot underordnade grupper. Men dess motsats kan också vara problematisk: att rätten till ilska blir absolut och legitimerar missriktade reaktioner. Det finns till exempel ingen mening med att känna vrede mot alla vita svenskar för att det finns en strukturell diskriminering av rasifierade. Det finns många allierade i majoritetssamhället som är en del av en bred antirasistisk rörelse. Att klumpa ihop dessa med ett rasistiskt system som förvisso ger dem fördelar på kort sikt är direkt kontraproduktivt om hen vill bli av med systemet.

Men tyvärr finns det en minoritet i den antirasistiska rörelsen som väljer att rikta ilskan mot andra medvetna och engagerade människor. Natashja Psomas Blomberg, mer känd som feministbloggaren Lady Dahmer, redogjorde i våras för hatiska kommentarer från andra antirasister och feminister. Bakgrunden var att hon för flera år sedan i en tweet försökte driva med Sverigedemokraternas bruk av nedsättande rasistiska ord. Många menade att dessa ord inte går att bruka ens i antirasistisk satir och Lady Dahmer valde i ett långt inlägg att be allra djupast om ursäkt och lova att aldrig göra om det. Ändå är samma tweet i centrum för en hatkampanj mot henne i dag flera år senare. Istället för antirasism landar hen här i en – i brist på bättre ord – chauvinism och essentialism. Hur liten tendensen än är skadar den rörelsen och försvårar kampen mot rasism och för solidaritet.

Jag tror fortfarande på den socialistiska visionen om mänsklighetens frigörelse från exploatering och förtryck. Ett samhälle där ingen är herre och ingen är slav och mänskligheten ingår i en gemenskap. Utan ett avskaffande av alla förtryck inklusive rasism och sexism är inte den visionen möjlig men jag tror inte heller att antirasismen och feminismen är möjlig utan en gemensam mänsklig vision. Jag ser ibland hur allt prat om universalism och humanism avfärdas men jag tror att kärnan i kombinationen av klasskamp, feminism och antirasism ytterst är mänsklighetens frigörelse.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu