”Det finns gränser för vilka friheter en vit man kan ta sig” | Skånes Fria
  • Louisiana literature är en årlig litteraturfestival i augusti på konstmuseet Lousiana i Danmark.
Skånes Fria

”Det finns gränser för vilka friheter en vit man kan ta sig”

Det konstaterar Anna Axfors efter att ha hört poeten Kenneth Goldsmith på festivalen Louisiana literature.

Den amerikanske poeten Kenneth Goldsmith kliver upp på scenen på Louisiana literature i en dräkt som får honom att likna en clown. ”Har han gjort den själv? Det är väldigt New York-igt” säger någon som sitter bredvid mig. Och när han tar till orda så är det tillgjort och betonande, som att han verkligen ser sin närvaro på scen som ett uppträdande. Senare ska han förklara: ”jag talar inte nu som jag normalt gör. Tal är fult. What’s that bullshit about speech?”

Det är fascinerande, och för tankarna till Andy Warhol under 60-talet. Liksom Warhol har Goldsmith sina konstnärliga rötter i det visuella, men blev poet för att kunna röja den litterära terrängen med konceptkonstens metoder. Det är lätt att provocera där, enligt Goldsmith ligger poesin nämligen 100 år efter konsten. Ställer någon fram en mugg och säger att det är konst är det antingen tröttsamt eller intressant, men det är absolut konst. Gör vi samma sak med poesin så har vi ett annat problem - det är inte poesi.

Goldsmith har blivit en frontfigur för den poesi som använder datorns klippa- och klistrafunktion som viktigaste verktyg. Han jämför sig med en dj - ”en dj samlar allt bra i sin dator, samplar det sedan på bästa sätt och blir kallad geni. Vad kan ett poetiskt geni vara på 2000-talet?”.

Om det är frågan så verkar hans svar vara att bland annat skriva av en upplaga av The New York times eller försöka printa ut hela internet. Det kan låta tråkigt och även Goldsmith själv anförtror oss att han somnar av sina verk. Men han har åtminstone aldrig skrivkramp. I samband med 9/11 skrev han av The New York times igen och det är i kontrasterna som poesin uppstår - det skulle ha hänt helt ointressanta saker den 11 september, istället hände något fruktansvärt. Det tråkiga berör plötsligt. Att lyfta ut ett ting, ett språk eller en person ur sitt sammanhang och placera i ett nytt - det blir emotionellt.

På 2000-talet verkar det inte vara människan som skapar konsten. Genom internet har vi mist kontrollen över vår tid, vår information, och kanske även vår kreativtet. Ingen älskar Facebook, men vi är många som, kanske lite genant, lägger ner mycket tid på det. Varför lämnar vi inte? Goldsmith har en idé: Facebook skriver vår självbiografi, vi blir sedda dygnet runt och behöver knappt lyfta ett finger för det. Tväremot den gängse föreställningen att sociala medier förskönar våra liv och visar upp en falsk bild av dem säger Goldsmith att de visar oss sanningen om vilka vi är och det är inte vackert.

Intervjuaren Christian Lund frågar Goldsmith om han hatar traditionella böcker - om nu Facebook räcker till? Nej, blir svaret, han är uppväxt med böcker och de betyder någonting för honom, men så känner inte hans elever i uncreative writing-kursen som han leder på University of Pennsylvania. Men han är inte orolig, tvärtom finns det fler böcker nu än någonsin. Har han något emot kreativitet då? Nej, men anser att det är vad vi väljer ut som gör oss till skribenter, inte vad vi hittar på. Ingenting är ändå nytt. ”Inte ens det jag säger nu är nytt, allt har sagts förut”.

Så, han har byggt en karriär på att stjäla och upphöja det till poesi. Men den 13 mars i år började det blåsa kring författarskapet. Gränsen mellan nyskapande och cool, och reaktionär och grå var tydligen tunnare än vad han förstått, när han på ett universitet stod på scen och läste högt ur en obduktionsrapport över den mördade Michael Brown. Uppsåtet var antirastiskt men när en vit man reproducerar våldet mot svarta kan det inte bli mycket annat än fel och kritiken lät inte vänta på sig. Goldsmith tar själv upp det under samtalet på Louisiana, uttrycker smärta över sitt snedsteg (”om jag visste då vad jag vet nu skulle jag aldrig ha gjort det”), men frågan är om det även är smärtan över ett eventuellt förlorat rykte som vi skymtar. För någonting är åtminstone nytt sedan Andy Warhols tid: det finns gränser för vilka friheter en vit man kan ta sig, även om han gömmer sig bakom den tacksamma metoden ”koncept”.

Rekommenderade artiklar

En smak av myrstacken

I Teater intakts Join saknas den svärta som vi har sett i andra interaktiva föreställningar, skriver recensenten Mathias Meyrell.

Verkstäder som skriver historia

Kulturverkstäderna på Österlen där nya och gamla svenskar lär känna varandra samtidigt som de skapar något har blivit en stor succé.

Landets Fria

Barn flyr till skogs i protest

Karolina Henkes bildserie berättar en saga om barn som flyr till skogs för att sätta press på vuxna om miljöfrågor.

Landets Fria

© 2019 Skånes Fria