Fördjupning


Natacha López
  • Biblioteksassistenten Merima Dizdarevic klär ut sig till drake. Maskeraddräkter för barn hör till utbudet man kan låna på Garaget, som drivs av Malmö stad.
  • Jane Olsson var missnöjd med hur klädbytet oftast arrangeras och startade sin egen klädbytarbutik.
  • Cykelköket och Cykelbiblioteket i Malmö har som uttalat syfte att bidra till ett miljövänligare sätt att transportera sig på, berättar initiativtagaren Bertil Björk (till höger).
  • Initiativtagaren till Toolpool Matti Jokela vill inte kännas vid att han skulle vara någon filantrop. ”Ekonomiskt är detta den bästa investering jag har gjort”, säger han.
  • ”Jag tror att kollaborativ konsumtion är väldigt viktig för annars har vi bara miljömärkning som verktyg för en hållbar konsumtion och det räcker inte långt”, säger Oksana Mont, professor i hållbarhet vid Lunds universitet.
  • Swopshop fungerar inte riktigt som ett vanligt klädbyte. Plaggen som lämnas in värderas, och kunder som Yasmin Andersen betalar en serviceavgift för att butiken ska gå runt ekonomiskt.
  • Verktyg lämpar sig väl att dela. En borrmaskin används i snitt knappt 15 minuter under sin livstid. ”Folk vill inte ha maskinen, de vill ha hål i väggen”, säger Matti Jokela.
Fria.Nu

Explosion för kollaborativ konsumtion

I takt med att vi konsumerar allt mer dyker fler och fler alternativ till att köpa nytt upp. Fria gör en djupdykning i den kollaborativa ekonomin i Malmö som rymmer allt från kommersiella initiativ som Swopshop och Toolpool till det ideellt drivna Cykelkök och det kommunala Garaget där man kan låna verktyg och brädspel.

”Vi har precis flyttat”, säger Olof Rabe för att varna mig för stöket i hans och sambons nya lägenhet.

– Å andra sidan kan det ju ge en bild av hur mycket prylar man egentligen har hemma, tillägger han.

Bland flyttkartongerna och möblerna ligger bland annat ett litet vitt växthus för blomkrukor och en baksten för att göra pizza. Men Olof Rabe är en miljömedveten konsument och när han och flickvännen flyttar ihop är de överens om att det nya som de behöver införskaffa ska de försöka köpa begagnat på auktion.

– Allt utom sängen, berättar Olof.

Sitt miljöengagemang till trots medger Olof Rabe att även han köper onödiga grejer. Något han hoppas att en ny mobil-app ska hjälpa honom att få bukt med. Olof Rabe är en av många i landet som registrerat sig hos en tjänst som möjliggör att man delar med sig av saker och kläder till varandra.

– Jag kan tänka mig att låna ut allt som inte är allt för personligt. Jag har till exempel golfklubbor som jag inte har använt på två år. Jag har också flera instrument, så som gitarr och melodica, och eftersom jag har hållit på med musik vet jag att man ibland behöver få tag i ett instrument snabbt om man har en spelning. Jag kan också låna ut en del verktyg och min sovsäck.

När vi möts har tjänsten som Olof Rabe registrerat sig på ännu inte kommit igång men han hoppas på att i framtiden kunna få låna en frack när han behöver en eller andra verktyg än de som han redan har. Men också på att få inspiration till att använda saker han annars inte hade kommit att tänka på.

– Säg att någon lånar ut ett tält till exempel. Då kan vi kanske dra på tältsemester till helgen!

Konsumtion av kläder och prylar kommer på fjärde plats vad gäller vår miljöpåverkan. Bland prylar är det i första hand elektroniska produkter som är miljöbovarna. När det gäller kläder är problemet dels slöseriet av ändliga resurser för att framställa material, till exempel krävs enorma mängder vatten för att framställa bomull, och olja går åt för att framställa polyester. Dels är de kemikalier och färger som används i produktionen skadliga för naturen.

Trots att det varit känt sedan länge att vår konsumtion har en förödande effekt på naturen fortsätter den bara att öka. Naturvårdsverket konstaterar i sin utvärdering av arbetet med att nå riksdagens miljömål att mycket produktion har blivit mer miljövänlig och mindre resurskrävande. Tack vare den tekniska utvecklingen har framställningen av många varor blivit mer hållbar. Problemet är att vi konsumerar mer och mer. Kanske är det därför som fokus i diskussionen kring konsumtionen har börjat skifta: från att ligga på vad vi konsumerar till att snarare handla om hur mycket vi konsumerar, och det är här den kollaborativa konsumtionen kommer in. Oksana Mont är professor i hållbar konsumtion vid Lunds universitet:

– Jag tror att kollaborativ konsumtion är väldigt viktig för annars har vi bara miljömärkning som verktyg för en hållbar konsumtion och det räcker inte långt. Man måste tillhandahålla information till kunder och få dem att köpa ekologiskt men också att tänka bredare och inte nöja sig med det utan återanvända det man har och det som redan har tillverkats.

Initiativ som kan klassas som olika exempel på kollaborativ konsumtion har poppat upp överallt under de senaste åren. På sätt och vis kan man säga att vi har haft denna typ av konsumtion länge: folkbiblioteken är ett utmärkt exempel på institutioner där vi alla äger gemensamt och kan ta del av böcker utan att behöva äga dem. Men det vi nu ser är alldeles nya former av kollaborativ konsumtion där man inte bara har ett utbyte av saker med grannar, familj eller vänner, eller via offentliga institutioner, utan att vi byter grejer med vilt främmande personer, samt att dessa initiativ sprids mycket snabbare än tidigare.

– De senaste fem åren har vi sett en explosion av alla möjliga modeller för kollaborativ konsumtion, så väl affärsmodeller som ideellt drivna initiativ, säger Oksana Mont och förklarar vidare att kollaborativ konsumtion rymmer vitt skilda saker. Det kan handla om så väl utbyte eller handel privatpersoner emellan som företag som hyr ut saker eller företag som hjälper offentliga institutioner att byta inventarier med varandra.

Om man tittar på det utbud av kollaborativ konsumtion som finns i en av de svenska storstäderna – Malmö – blir denna bredd uppenbar. Här finns det ideellt drivna Cykelköket som är som en öppen verkstad för cyklister, den kommersiella butiken Swopshop och kommunala Garaget där man kan låna verktyg och brädspel.

Man kan fråga sig: Har dessa över huvud taget någon gemensam nämnare? Jodå, alla de här initiativen är exempel på alternativ till att köpa nyproducerat, vilket i sin förlängning innebär att vi skonar miljön från ytterligare nyttjande av naturresurser, från utsläpp av växthusgaser samt användning av kemikalier och gifter. Malmös utbud visar sig kunna ge en bra överblick av de många olika former som kollaborativ konsumtion kan organiseras i.

Malmös kanske mest kända exempel på kollaborativ konsumtion är Cykelköket och dess avknoppning Cykelbiblioteket. Två verksamheter vars uttalade syfte är att bidra till ett miljövänligare sätt för Malmöborna att transportera sig på, berättar initiativtagaren Bertil Björk.

– Vi skrev en projektplan med tre punkter. Den ena var att uppgradera cykelns status som transportmedel, för vi tyckte att den behandlades ganska styvmoderligt. Den andra var att vara en lärande organisation så att den som hade lärt sig laga en punka kunde lära den som var vid bänken intill. Och den tredje var att vi ville jobba för att bryta killdominansen i verkstäder generellt och i vår verkstad specifikt.

Cykelköket och biblioteket håller till på Stpln i Malmö som är ett ”makerspace”, ett slags kulturhus som huserar en rad olika kreativa projekt. Bertil Björk sitter i det öppna kontorslandskapet på bottenvåningen där vem som helst är välkommen att slå sig ner med en laptop och använda något av skrivborden som sitt kontor. Här finns också ett hackerspace och Fabriken, där man kan låna ett flertal olika maskiner för att skapa möbler, konstverk eller snickra.

Det projekt Bertil Björk är initiativtagare till, Cykelköket, har varit igång sedan våren 2011 och är en verkstad där alla kan komma och reparera sina cyklar, med stöd av Cykelkökets personal eller volontärer. Verksamheten har också fått ett stort antal övergivna cyklar av bostadsrättsföreningar som Cykelkökets besökare har kunnat fixa i ordning och ta med sig hem. Idén till detta kom när Bertil Björk besökte en återvinningsstation i samband med att han flyttade.

– Jag tittade ner i metallåtervinningscontainern och såg en massa fina cyklar. Jag frågade tjejen som jobbade där om det var vanligt att det låg så många cyklar där och hon sa att en fin sommardag när folk rensade ut slängdes mellan 200 och 300 cyklar om dagen bara på den anläggningen. Och då hade Sysav 19 anläggningar i Sydöstskåne. Så då började man göra matten och tänka att om man bara kunde komma över en promille av de här cyklarna så skulle var och en i Malmö som ville renovera en cykel kunna få en.

Ett tag etablerade Cykelköket ett samarbete med Sysav så att de som kom till återvinningsstationen kunde välja mellan att slänga sin cykel eller donera den till Cykelköket.

– Men det fanns inte en chans i helvete att vi skulle kunna ta hand om alla cyklar som kom in. Det stod hundratals cyklar här. Det var i alla fall ett intressant experiment som Sysav tar med sig när de nu ska skapa en mini-återvinningsstation i city.

Den återvinningscentral Bertil Björk syftar på kallas ReTuren och öppnade i slutet av november i Malmöstadsdelen Lindängen. Där finns möjlighet för dem som kommer dit att reparera samt byta saker med varandra istället för att slänga dem. Flera sådana kvartersnära återvinningscentraler är planerade i Malmö. Ett exempel på när det offentliga medverkar till att främja kollaborativ konsumtion.

Annars är Bertil Björk bitter på kommunen. Cykelköket i Malmö, som har inspirerat till uppstarten av sju–åtta andra cykelkök runt om i landet, har haft det kämpigt och tvingats att banta ner verksamheten.

– Vi lever i en projektorienterad tid. Det är ganska lätt att sätta igång projekt och förhållandevis lätt att hitta finansiering om man har en bra idé, men som man hör på namnet tenderar projekt att ta slut. Vi fick finansiering från Arvsfonden men det var tidsbegränsat till tre år. Förra året fick vi en stor donation från en privatperson som gjorde att vi kunde fortsätta i ytterligare ett år. Och vi har haft en lång dialog med Malmö stad, men vi har inte lyckats ro det i land så till slut fick vi inse att vi måste rätta munnen efter matsäcken.

Det har inneburit att Cykelkökets verksamhet under hösten har blivit smalare, på så vis att det mesta numera bara är tillgängligt för dem som betalar en medlemsavgift på hundra kronor i månaden.

– Vi har varit tvungna att ta betalt för ganska mycket och det har naturligtvis drabbat dem i Malmö som har minst pengar. Det finns många i Malmö för vilka hundra kronor är skillnaden mellan att göra saker och att inte göra det, säger Bertil Björk.

En positiv nyhet för 2015 är det cykelbibliotek som man dragit igång, med utlåning av låd- och elcyklar i tio dagar åt gången.

– Man ska plocka den lägst hängande frukten först. I detta fall är det de som redan cyklar men som man kan få att cykla mer och längre sträckor. Normalt är tre kilometer den längsta sträcka folk är beredda att cykla, men om man sätter el på cykeln kan de cykla dubbelt så långt. Med lådcyklar är tanken att många kan tänka sig att cykla med ett barn bak på cykeln, men med två blir det lätt att man kör bil istället. Så vi tänkte att ett incitament för att få folk att cykla mer är att ge dem chansen att testa lådcykel och elcykel.

Några kilometer bort från Cykelköket, mitt i centrala Malmö, finns ett diametralt annorlunda exempel på kollaborativ konsumtion – Toolpool. I en vanlig järnhandel som säljer allt från spikar till maskiner cirkulerar det ständigt människor som inte kommer för att handla, utan för att låna. Här kan vem som helst få låna verktyg så som borrhammare, tapetnedgångare eller skruvdragare.

– Verktyg som används sällan, förklarar affärsinnehavaren Matti Jokela.

– En borrhammare kostar 1 500 spänn. Varför ska du ha den i din hylla? Folk vill inte ha maskinen, de vill ha hål i väggen.

Verktyg lämpar sig kanske särskilt väl att dela. En borrmaskin används i snitt knappt 15 minuter under sin livstid. Resten av tiden får den tillbringa bortglömd i ett skåp. På Toolpool får låntagarna själva köpa förbrukningstillbehören – alltså sådant som slits och behöver ersättas snabbt. Enda undantaget är borrhuvuden.

– De håller kanske 100–150 gånger, säger Matti Jokela, som därför känner att han kan bjuda på det.

Jens Wickberg, en äldre välklädd man som lånar en slagborr för att göra hål i betong, bedyrar att Matti Jokela måste vara någon slags filantrop. Jens hade läst om Toolpool men trott att det handlade om uthyrning av verktyg.

– När jag fick den sa jag ”jaha och hur mycket kostar det här då?” ”Det är gratis sa de”. ”Va?”, sa jag då. Det är en välgärning tycker jag.

Samtidigt bekräftar han att Toolpools koncept kan vara smart ur ett kommersiellt perspektiv.

– Man får ju en välvillig inställning. Om jag ska handla någonting kommer jag absolut hit för att ge någonting tillbaka.

Och Matti Jokela vill inte kännas vid att han skulle vara någon filantrop.

– Ekonomiskt är detta den bästa investering jag har gjort. Affärsidén i denna butik är att lösa vardagsproblem och samtidigt vill jag också att vi ska börja konsumera vettigare. Då passade Toolpool väldigt bra in i vårt affärskoncept.

Toolpool är alltså gratis att använda men kombineras med en kommersiell verksamhet genom att fungera som skyltfönster för Matti Jokelas järnhandel.

Men det finns ännu mer direkt kommersiella former av kollaborativ konsumtion. Några gator bort från Matti Jokelas butik ligger Swopshop, där butiksinnehavaren Jane Olsson ständigt får avbryta intervjun för att förklara konceptet för dem som kommer in.

– Du skapar ett konto hos oss och tar med dig plagg som du vill byta bort. Sedan värderar jag dem och utifrån hur mycket de är värda får du gröna hjärtan på ditt konto som du sedan kan handla för, förklarar Jane om och om igen.

Med en affärsmodell som är så pass ny går det mycket tid åt att förklara för potentiella kunder hur det hela fungerar. För det här är inget vanligt klädbyte, så som de som numera arrangeras runt om i landet. Janes idé kom från klädbyten hon besökt men varit missnöjd med.

– Jag var ute och reste i många år och när jag flyttade tillbaka till Sverige hade jag ungefär 100 kilo kläder, berättar hon med en bekymrad rynka i pannan.

– Det var lite oroväckande. Jag tänkte: ”Vad har jag gjort?” För man behöver inte så mycket kläder. Då gick jag på klädbytardagar men tyckte inte det var rättvist för jag lämnade in fina kläder och förväntade mig lika fina kläder tillbaka, dessutom var där lite vassa armbågar. Då sa jag till mig själv att jag skulle ha en klädbytarbutik med poängsystem.

Värderingen av plaggen är inte det enda som skiljer Swopshop från de flesta klädbytardagar. Kunderna på Swopshop får betala en serviceavgift på 25 procent av det värde som Jane Olsson sätter på de inlämnade plaggen. Med andra ord – om du lämnar in en jacka som värderas till 1 000 kronor får du betala 250 kronor och sedan plocka saker för ett värde på 1 000. Det är så butiken går runt.

– Jag jobbar fortfarande extra som bartender på fredagar men inte för att jag måste. Men planen är att öppna fler butiker framöver, berättar Jane Olsson.

Hon berättar att hennes kunder främst är personer som redan handlar second hand.

– Det är inte så vanligt att vara kritiskt inställd till second hand och börja swoppa.

Den som ”swoppar” tvingas dock att rensa ut i den egna garderoben och ”swoppandet” kan på det viset kanske vara ett ännu mer hållbart alternativ än traditionella second hand-butiker.

Jane Olsson hade dock från början tänkt sig en annan form – uthyrning av kläder.

– Men jag kände att det är något som kan göras först långt i framtiden. Människor ska först släppa tanken på att äga någonting och låna istället.

Även att få folk att börja byta kläder har varit en utmaning, upplever Jane Olsson.

– Det är inte det lättaste jag har gjort. Jag måste få kunden att skapa ett konto i dag och komma in med kläder i morgon, annars är det lätt att det inte blir av. Man har inte tid tycker man. Det är ju en beteendeförändring som måste ske och det kan ta tid.

Swopshop öppnade i mitten av år 2013 och har sedan dess bytt lokal. Dagens läge i centrala Malmö medför att folk poppar in hela tiden. Helene Larsson, som går runt i den lilla butiken med barnvagn, är en av Swopshops stamkunder. Hon handlar mest kläder till sin son.

– Framför allt tycker jag det är bra att bli av med lite kläder som man annars bara har liggandes i garderoben. Och jag tänker mycket på att undvika kemikalier i kläderna till min son och eftersom begagnade kläder redan är tvättade är det inte så mycket kemikalier i dem. Det känns säkrare och hälsosammare, framför allt till honom. Till mig själv tänker jag inte lika mycket på det, säger Helene Larsson och skrattar.

Helene tvekar vid frågan om hennes ”swoppande” har lett till att hon handlar mindre nya kläder.

– Lite ersätter det handeln av nytt. Det är väl kanske 50–50. Om jag är på jakt efter något speciellt brukar jag komma hit först och se om det finns.

En viktig fråga för att uppskatta vilken betydelse den kollaborativa konsumtionen kan ha för att bidra till ett mer hållbart samhälle är huruvida den medför att vi konsumerar mindre nytt. En möjlighet är att vi genom att köpa begagnat, byta eller hyra saker bara skaffar oss fler saker. Risken är inte särskilt stor när det gäller verktyg, men däremot aktuell när det handlar om kläder.

– Forskning på klädbiblioteken i Malmö och Köpenhamn visade att folk som lånade där åtminstone sa att de minskar sina inköp av nya kläder, men det saknas statistiska uppgifter som stärker detta, säger professorn i hållbar konsumtion Oksana Mont.

Om den kollaborativa konsumtionen de facto ersätter inköp av nya saker så skulle den ha stor betydelse för planeten. Exempelvis gjorde Blocket en studie år 2013 där resultatet visade att handeln av begagnade saker via deras tjänst under år 2012 potentiellt sparade 1,6 miljoner ton växthusgaser. Det är lika mycket som om trafiken i Stockholm skulle stå still i över ett och ett halvt år. Studien räknade ändå inte med all försäljning på Blocket utan bara vissa kategorier av produkter. Å andra sidan räknade man i denna studie med att de som handlade via Blocket gjorde det istället för att handla nytt, vilket skulle innebära att nyproduktion samt avfallshantering undveks.

– Den stora frågan är om folk handlar begagnat istället för att handla nytt, understryker Oksana Mont.

Oksana Mont ser också möjliga framtida hot om den kollaborativa konsumtionen blir vanligare.

– Vad händer med alla dem som är involverade i klädproduktionen i utvecklingsländer om vi minskar våra inköp?

Oksana Mont funderar också över hur tillverkarna av saker och kläder kommer att reagera om de börjar märka av att den kollaborativa konsumtionen växer och påverkar deras försäljning negativt. Hon ser två möjliga reaktioner från tillverkarnas sida:

– En möjlighet är att de kör kvaliten i botten så att varorna knappt håller för en kunds användning. Det andra alternativet är att de skapar egna utbytesplattformar så att kunderna erbjuds att byta med varandra men tillverkarna tjänar på varje transaktion.

Detta är ett av flera områden där Oksana Mont ser ett behov av att samhället griper in.

– Det finns ett förlängt producentansvar men det skulle kunna utökas till att också finnas ett användningsansvar, att det ska vara lätt att reparera varor, till exempel. I dag är det billigare att köpa en ny tv än att reparera en trasig.

Om Oksana Monts skräckscenario att saker skulle tillverkas i sämre kvalitet blir verklighet kommer det troligen dröja ett bra tag innan vi konsumenter märker av den förändringen. Däremot kan man redan nu se exempel på hur även stora internationella kedjor tagit till sig kundernas intresse för en cirkulär ekonomi, alltså att ta vara på produkterna istället för att slänga dem. H&M har till exempel sedan ett tag tillbaka börjat ta emot gamla kläder i sina butiker för att antingen sälja som second hand-plagg i andra delar av världen, återanvändas som nya produkter eller återvinnas.

En annan trend man kan se i spåren av den miljömedvetna rörelsens framsteg är företag som underlättar reparation av sina varor eller till och med hyr ut dem. Ett svenskt exempel på detta är företaget Houdini, som säljer friluftskläder och också erbjuder uthyrning av sina kläder.

Oksana Mont tycker sig märka att många ideella satsningar på kollaborativ konsumtion har svårt att finansiera sina verksamheter och att det är de vinstdrivande företagen som överlever i längden.

– Och där försvinner den kollaborativa tanken, det blir ingen kollaboration utan en affärsmodell där resurser som kunderna har används till försäljning gentemot andra kunder, men i slutändan är det företag som driver en slags marknadsplats som tjänar mest på det hela. Så man kan också se det som ett utnyttjande av privatpersoner. Det är bra att resurser tas tillvara, men frågan är hur vinsten fördelas och om det är okej att företagen bara växer och får större vinstmarginaler medan de privatpersoner som egentligen äger resurserna tjänar sådär.

Ytterligare ett alternativ är kollaborativ konsumtion i offentlig regi. I dag finns till exempel egna varianter av Blocket-liknande tjänster där offentliga inrättningar kan byta saker så som möbler, utrustning eller böcker med varandra. Utöver det finns också exempel på verksamheter som erbjuder medborgarna tillgång till saker genom kollaborativ konsumtion. Garaget, som ligger i en av Malmös resurssvagaste stadsdelar, är ett av de tydligaste exemplen i landet. Garaget kallas av kommunen för ”ett vardagsrum” och ser delvis ut som ett sådant också med sina golvlampor och soffgrupper utspridda över den stora hallen. Här finns en scen där vem som helst kan arrangera allt från politiska manifestationer till poesiuppläsningar, men till vardags är här mest fyllt med personer som alla pysslar med sitt. En tisdagskväll sitter en grupp kvinnor och stickar medan andra har språkkafé för att träna svenska, några män sitter vid datorerna och barn springer omkring och ömsom läser någon av böckerna i bokhyllorna, ömsom lånar spel eller skriver ut saker från nätet. Bokhyllorna som täcker större delen av lokalen inger känslan av bibliotek, men Garaget lånar ut mycket mer än böcker.

– Garagets utgångspunkt är brukarorientation. Garaget kom till genom workshops med potentiella besökare från området. Vi frågade vad vi skulle göra av lokalen och de föreslog bibliotek, kafé med billig fika, scen och kreativ verkstad, berättar biblioteksassistenten Merima Dizdarevic.

Under den processen kom det också önskemål om att ha utlåning av verktyg som man lånar precis som en bok, på sitt lånekort. Efterhand har det tillkommit ännu fler varugrupper man kan låna här, så som maskeraddräkter för barn, symaskiner och sällskapsspel.

– För inte så länge sedan var det någon som pratade om träning och då kom vi på att vi kan skaffa lite träningssaker också, säger Merima Dizdarevic och visar mig några vikter och en balansboll.

Även andra bibliotek har inspirerats av Garaget. Exempelvis har såväl Helsingborgs som Lunds stadsbibliotek sedan i höstas börjat med utlåning av verktyg.

Garagets verksamhet genomsyras visserligen av miljömedvetenhet: Kaféet serverar ekologisk fika och man försöker köpa in allt ekologiskt. Men syftet med utlåningsverksamheten har inte varit att bidra till en hållbar konsumtion utan att tillgodose besökarnas önskemål, och Merima tror att många av besökarna främst drivits av ett ekonomiskt intresse av att kunna få tillgång till sakerna.

Såväl ekonomiska incitament som hänsyn till miljön har identifierats som pådrivande faktorer bakom spridandet av den kollaborativa konsumtionen. Men ytterligare en faktor är människors intresse för en ökad social gemenskap.

Av de initiativ inom den kollaborativa konsumtionen som finns i Malmö kan man nog se att såväl Cykelköket som Garaget främjar nya möten mellan människor. Men kanske också de initiativ som finns på nätet. Olof Rabe har i alla fall stora förhoppningar om att nättjänsten han registrerat sig på ska kunna erbjuda just detta.

– Den har en spännande social dimension genom att folk får träffa andra människor i sitt område. Man kommer hem till människor för att låna saker, och även om man kanske bara stannar i hallen och det blir ett kort möte tror jag att det är viktigt på många sätt. Att öppna sitt hem lite grann gör att man kommer in i en annan människas vardag. Och kanske kan det också medbringa djupare relationer, att man kan träffa spännande, roliga människor.

På nätet finns också många andra plattformar för kollaborativ konsumtion, så som Facebooksidor för att byta eller skänka bort saker. Merima Dizdarevic på Garaget använder sig flitigt av sådana sidor privat.

– Jag har använt det väldigt mycket. Skänkt bort mycket och fått mycket också. En period bytte jag bort väldigt mycket mot förbrukningsvaror. Jag gav till exempel bort en pilatesboll mot en crème fraîche.

För Merimas del är det inte alls viktigt att värdera varorna på ett rättvist sätt så som Jane Olsson på Swopshop valt att göra.

– Det är väldigt svårt att värdera vad som är värt vad. Jag kan gilla att arrangören inte sätter ett värde. För mig var crème fraîchen mycket mer värd just den dagen än en pilatesboll. Jag var pank så jag gav bort grejer som jag inte behövde: något bord, en strykbräda och krukor. Du ger bort det för att du inte vill ha det.

Uppenbart är att kollaborativ konsumtion av prylar och kläder kan organiseras i många olika former och för alla finns det säkert något initiativ som passar.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu