Fortsatt kamp för kvinnors rättigheter | Skånes Fria
Birger Schlaug

Inledare


Kvinnodagen

  • Suffragetterna Annie Kenney och Christabel Pankhurst från Women’s social and political union (WSPU), och Hjalmar Söderberg, som ansåg att kvinnor som vill ha rösträtt är ”fula” och är ”som små barn när det gäller politik”.
Fria Tidningen

Fortsatt kamp för kvinnors rättigheter

Suffragetterna gjorde ett grovjobb för demokratin. Ett sådant uppdrag väntar också i dag, skriver Birger Schlaug med anledning av den internationella kvinnodagen.

Suffragetterna, regisserad av Sarah Gavron, går på svenska biografer. Det är en bra film. Om kvinnors kamp för rösträtt. Även våldsam kamp. Den utspelar sig i England för drygt 100 år sedan. Likvärdig rösträtt infördes där först år 1928. För drygt tre generationer sedan.

I Sverige tog kvinnorörelsens ledande avstånd från suffragetterna. Man ansåg att dessa var gapiga och förfärliga. En av de få som försvarade dem var Elin Wägner, som kom att skriva romanen Pennskaftet. Den handlar om kvinnors, och en del mäns, kamp för allmän rösträtt.

Den svenska debatten var inte lätt. Kyrkan hade makt. Kyrkoherde Henrik Ringius var en av dem som formulerade en allmän uppfattning. Han skrev i ett debattinlägg: ”Kvinnor som engagerar sig i rösträttskvinnornas sak riskerar att bli ett mänskligt neutrum, som varken kan fylla kvinnors eller mäns uppgift i skapelsen.”

Ringius var inte ensam. Från predikostolar över snart sagt hela landet predikades samma budskap.

Kvinnor som tog kampen för jämlikhet beskrevs som neutrum, en tanke som utvecklades i en av den tidens stora boksuccéer, Det tredje könet av Ernst von Wolzogen. Han skrev om dessa kvinnor: ”Dessa urvattnade manliga själar i smaklösa kvinnohöljen, vilka satt en omotiverad stolthet i att ha dödat kvinnans längtan inom sig och vilka försumma sina plikter mot naturen genom att svärma för att grundlägga åt sig rättigheter inom samhället. Arma själar i skärselden, för vilka ingen bedjer… Sådant är detta tredje kön…”

Hjalmar Söderberg var inte bättre han. I sin bok Hjärtats oro meddelar han inte bara att kvinnor som vill ha rösträtt är fula utan också att de är ”som små barn när det gäller politik”. Själv hade han aldrig träffat någon kvinnlig kvinna som brytt sig om rösträtt.

I tidskriften Strix, som var ett veckoblad där många ur den tidens kulturetablissemang skrev, kunde man läsa hur Albert Engström ansåg att kvinnor som engagerade sig politiskt var ”ett oting som bör klippa sitt hår och tala i bas.”

Kyrkan, kulturfolket… Politiskt då? Många är de liberaler och socialister som gärna vill ta åt sig äran för att Sverige fick kvinnlig rösträtt. Äran är dock minimal. Svenska liberaler och socialister tillhörde släkten som var sega. Sverige var sist i Norden att införa kvinnlig rösträtt.

På Socialdemokraternas kongress år 1905 avslogs, med stöd av Hjalmar Branting, kravet på kvinnlig rösträtt med 96 mot 66. Frågan om kvinnlig rösträtt fick inte stå i vägen för annat – männens rättigheter nämligen. Ungsocialisterna blev förbannade, den mest framträdande (Hinke Bergegren) uteslöts så småningom ur partiet.

Även liberalerna darrade på manschetten. När den liberale statsministern Karl Staaf år 1905 fick motta en petition med 130 underskrifter av välkända kulturpersonligheter – bland andra Selma Lagerlöf – så svarade han med att frågan inte var mogen. Skulle man nu dra med sig kvinnorna så skulle det hota en rösträttsreform för ”ansvariga medborgare”.

År 1909 ramlade det ut ett riksdagsbeslut om allmän rösträtt för just dessa. Med ”ansvarsfulla medborgare” menades de som inte var fattiga, värnpliktsvägrare eller kvinnor.

Men, till slut, år 1921 fick också kvinnor rösta i val till riksdagen. Socialbidragstagare fick vänta ända till 1945.

Så man kan ju säga att vi kommit en bit på väg. En bit alltså. En väldigt kort bit, tyckte jag den 28 maj 1998. Det var då riksdagen antog en ny lagstiftning om kvinnofrid. Jag var inte anmäld till debatten med gick upp i den eftersom det var några män som flinande viskade till varandra att den kvinnliga talaren ”nog fått för lite…”.

Längre än så hade det inte gått år 1998. Gamla tiders lumparjargong satt fortfarande i väggarna. Och sitter där förmodligen än om man skrapar på ytan.

Idén om ”en människa, en röst” har dock vunnit. Fint. Det kallas politisk demokrati. Den omsluts allt mer av en växande icke-demokrati inom ekonomin. Där finns allt mer makt och där frodas patriarkala strukturer.

Suffragetterna gjorde ett grovjobb för demokratin. Ett sådant uppdrag väntar också i dag.

© 2018 Skånes Fria