Inledare


Nationalism

  • Tanken att svenska värderingar är något fast är en illusion, skriver Nathan Hamelberg.
Fria Tidningen

”Svenska värderingar” är inget statiskt

Goda, svenska värderingar ställs mot andra nationaliteters onda. Men ”svenska värderingar” är varken fasta eller goda. De rättigheter vi åtnjuter i Sverige i dag är ett resultat av många människors kamp, inte en bättre moral, skriver Nathan Hamelberg.

En artificiell nostalgi om vad Sverige är har växt fram i offentligheten, och den finns i alla läger: från Löfven till Kinberg-Batra. Att säga att Sverige har vissa värderingar och att vi alltid har haft det är väl som balsam för själen om man grubblar över vad ens land egentligen är, men poängen med att säga att det är bra att leva i Sverige kan ju omöjligt vara att påstå att det alltid har varit det.

I en krönika i Göteborgs-Posten den 17 juni med rubriken ”De svenska värderingarnas renässans” skriver Ann Heberlein om hur viktigt det är att stå upp för de svenska värderingarna. Jag antar att rubriken inte är satt av Heberlein själv, renässans betyder ju pånyttfödelse, och det är väldigt svårt att hitta värderingar från förr som det är viktigt att gå tillbaka till. Heberlein refererar till den nyazeeländsk-amerikanska filosofen Susan Moller Okin och vad hon tar upp i antologin ”Is multiculturalism bad for women?” (Är mångkultur dåligt för kvinnor?) från 1999. Moller Okin menar att minoriteter ges särrättigheter som går ut över kvinnor och ibland, barn. Mot detta ställer Heberlein att stå upp för svenska värderingar.

Heberlein reagerar med rätta över att politiker från höger till vänster tar upp värderingsfrågor, men när det vi ska stå upp för formuleras som ”svenska värderingar” snarare än universella (mänskliga) rättigheter är det ett stickspår.

Tanken att svenska värderingar är något fast är nämligen en illusion. I Sverige kunde en man inte dömas för våldtäkt inom familjen före 1965, romer inte bosätta sig eller gå i skola fram till 1965, arbetares inflytande på arbetsplatser var mer som under brukspatroners välde fram tills medbestämmandelagen infördes 1976, homosexualitet betraktades som en sjukdom fram till 1979. Föräldrar hade laglig rätt att aga sina barn i uppfostringssyfte fram till 1979. Vid tiden för publiceringen av Moller Okins bok fick man inte gifta sig med någon av samma kön i Sverige (fram till 2009). Så sent som för tre år sedan tvångssteriliserades transpersoner i Sverige. Värderingarna i dag är inte omfattade av alla. Men grunden för Heberleins och många politikers resonemang verkar vara att de andra – de som inte är en del av nationen – är de som inte omfamnat värderingarna än.

I Sverige behöver politiken, myndigheter och medborgare stå upp för mänskliga rättigheter, för likabehandling, mot diskriminering och mot särlagstiftning. Det sistnämnda måste vi ibland tolka flexibelt. Självklart ska föräldrar inte kunna kräva att barn undantas från sexualkunskapsundervisningen. Men där emot ska inte en busschaufför förbjudas att bära turban i tjänst. Varför då? För att ett pluralistiskt samhälle låter folk få vara på olika sätt och skiljer på rättigheter för individer och att individer inte har rätt att bestämma över andra individer, inte ens sina egna barn. Det förra är en individuell rättighet och kan formuleras som ”allas rätt att bära turban i arbetet om det inte medför fara”. Det senare ställer barns rätt mot religionsfrihet och då bör barns rätt gå före.

Det är enormt frestande att framställa nationella värderingar som något alla ska samlas till försvar av, men de ”nationella värderingarna” av i dag är resultatet av gårdagens kamp. Av arbetarrörelsen, av kvinnorörelsen, av hbtq-rörelsen. Vi behöver inte så mycket stå upp för ”svenska värderingar” som för att försvara mänskliga rättigheter, se till att Barnkonventionen blir lag, försvara asylrätten och kämpa för generell välfärd som inte lämnar någon i sticket. Universalism, inte nationalism. Framåtskridande, inte renässans.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu