Elina Pahnke

Inledare


Jakten på papperslösa

  • Hetsjakt på asylsökande i hela landet. I Malmö jagas papperslösa, i Stockholm demonstrerade asylsökande mot de nya tillfälliga uppehållstillstånden tidigare i år.
Fria Tidningen

När staten står som bödel

Enligt egen utsago håller polisen på att kollapsa under sin arbetsbörda, men när arbetet går ut på att kollapsa andra människors liv är det inte främst dem det är synd om. Elina Pahnke skriver om hur papperslösa asylsökande är staten och samhällets mest rättslösa grupp.

Polisen kallar sig underbemannad, säger att kollapsen är nära nu. Säger att de inte längre kan skydda människor från våldet. Men jag vill berätta om dem som ser poliser överallt. De som trots att de riskerar att bli drabbade av våld och exploatering i högre grad än vi andra, inte kan ringa 112 när någonting händer. De som gömmer sig när de ser polisen.

För det är dem polisen vill hitta, mitt i sin så kallade kollaps.

Utanför socialkontoret rider polishästar varje dag. På Bergsgatan återvände i veckan de fruktade id-kontrollerna av papperslösa. Samma vecka som Migrationsverket, polisen och Kriminalvården ska redovisa hur de klarat av det så kallade ”Återvändandeuppdraget” ser vi spåren på Malmös gator.

Återvändandeuppdraget, det är alltså Morgan Johanssons och regeringens beslut om att snabbare deportera 80 000 personer efter att de fått avslag på sina asylansökningar.

Det knappt obefintliga handlingsutrymmet för människor som gömmer sig undan polisen i rädsla för utvisning har nu krympt ännu mer. Nu vill staten uppsöka människor genom angiveri. Den elfte november skickade polisen in en begäran till socialnämnden. Krävde ut adresser till papperslösa. Krävde att få reda på platserna, de små utrymmen som kallats tillfälliga hem, för att uppsöka folk och tvångsutvisa dem.

Innan hetsjakten eskalerade träffade jag papperslösa som var deprimerade. Som inte kunde sova, som börjat bli förvirrade. Som kunde skriva ett sms och inse att de skrev samma sak om och om igen, för att de tappat förmågan att koncentrera sig på något annat än rädslan. Det var för några veckor sedan. Innan polisen gick till ytterligare en plats där människor tidigare kunnat känna åtminstone en viss trygghet.

Enligt utlänningslagen får de det. Enligt den lagen gäller inte det som Europakonventionen skriver om rätten till privatliv, en rätt som offentliga myndigheter inte får inskränka ”annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott”.

En utlänning är alltså enligt lagen någon som bara genom sin kroppsliga existens uppfattas som en säkerhetsrisk för staten. Det räcker inte att inskränka människor liv genom att först ge avslag och sedan förvägra dem vård och rättssäkerhet. Staten vill också ha kontroll över dem.

Kanske är det grundat i en rädsla för att människor lyckas överleva trots att staten gör allt för att ta livet av dem. Någonting är det i alla fall som gör att staten själv vill försäkra sig om att stå som bödel. Rädslan för att människor, trots att de inte får någonting alls, lyckas leva mitt bland människor som enligt lagen aldrig skulle få sitt privatliv kränkt.

Istället för att ta itu med fattigdomen, exploateringen och våldet – alla de konsekvenser som Migrationsverkets avslag ger – så rider poliserna på Malmös gator och uppsöker dem.

Och alla ni som arbetar på de myndigheter, som stadsområdesförvaltningen i Malmö innerstad, som några dagar efter polisens begäran skickade de efterfrågade adresserna, ni är också bödlar.

Ni som varken förhalar processen eller vägrar den. Som tror på polisens vädjan om mer resurser. Poliser som hävdar att de inte längre har tid att lösa våldsbrott. Som lägger ner utredningar. Ni som sade er vara en del av någonting gott, men som uppger människors adresser utan att blinka. Ni som tror på den stundande kollapsen.

Hör ni inte hästarnas hovar, när de klapprar längs Malmös gator?

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu