Inledare


Dådet i Stockholm

  • Genom de massiva kärleksmanifestationer som hållits i Stockholm och landet runt skapar vi vår egen berättelse som blir vårt främsta vapen mot terrorismen, skriver Nathan Hamelberg.
Fria Tidningen

Terror som berättelse

En lärdom från 7 april måste vara att inte bara urskillningslösa attacker på civila utgör angrepp på Sverige. Även riktade attacker mot särskilda grupper är angrepp på Sverige, skriver Nathan Hamelberg.

Om syftet med fredagens attack var att sprida terror så var dådet både lyckat och misslyckat. Lyckat för att det inte kunde avvärjas innan det genomfördes.

Misslyckat för att den bredare allmänheten lyckades behålla lugnet. Det trots att dådet skedde på allmän plats och att enda syftet var att det dödliga våldet skulle drabba så många som möjligt – och därmed skapa största möjliga skräck.

Misslyckat för att polisen lyckades gripa gärningsmannen på kort tid trots att dådet av allt att döma var av den sort som utförs av en ensamvarg som tar efter andra.

Det återstår fortfarande att se om fler var med och planerade dådet men mycket tyder på att han inspirerats av så kallade takfiri-jihadistiska sidor på nätet. Den terrorismen kan – precis som Breiviks och Anton Lundin Petterssons – organiseras av enskilda men inspireras av globala kulturer på nätet. Av de dåd som inspirerats av eller beordrats av IS efter deras motgångar i Syrien och Irak har fler utförts av just ensamvargar än av sammansvetsade terrorceller.

Men lyckades gärningsmannen uppnå något utöver själva uppsåtet att döda? Ja, ur en aspekt. Han lyckades genom att bidra till den berättelse som terrorism skapar. Både den så kallade kontrajihadistiska rörelse som Anders Behring Breivik, Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson inspirerats av och den salafistiska jihadism som IS är sprungen ur ser islam och väst som oförenliga. Deras mål är att övertyga omvärlden om just det. Genom de massiva kärleksmanifestationer som hållits i Stockholm och landet runt skapar vi vår egen berättelse – som därför blir vårt främsta vapen mot terrorismen.

Dådet den 7 april har beskrivits som ett angrepp på Sverige. Om man med det menar att det skett en attack på öppenheten så är det så klart helt sant. Men varje gång makthavare i offentligheten höjer röster om att något är ett angrepp på Sverige så försvagas den politik som våldet vill skapa en grogrund för genom skräck. När samhället däremot är tyst i stort – som när ett läger för EU-migranter i Högdalen brandhärjades den 30 augusti 2014 – så blir våldsverkare uppmuntrade snarare än isolerade.

När makthavare och polis efter attacken på en skola i Trollhättan den 22 oktober 2015 till en början beskrev dådet i helt motsägelsefulla termer var det något som till syvende och sist skapade en hierarki där föreställningen om ett öppet Sverige i sig kunde skadas av dådet. Var det en ensam galnings verk, terrorism eller hatbrott? Till och med det senare tog det tid för polisen att konstatera trots att gärningsmannen uttryckligen drevs av rasideologiskt hat.

Jag vill inte relativisera Stockholmsdådet, utan peka på att de olika svaren på, och benämningarna av, terror har olika förutsättningar att lyckas motverka dess mål – att splittra samhället. Det finns inget alternativ till att hålla ihop. Om vi inte gör det öppnar vi upp för det sönderslitande våld som drabbade barn som av fotbollshuliganer identifierades som marockanska våren 2016. Eller för de attacker på folk som utfördes utanför moskén vid Björns trädgård den 16 juni i fjol.

En del berättande om den 7 april har gränsat till det historierevisionistiska med formuleringar som ”nu kom terrorn till Sverige”. Alltså att ett dåd nu drabbat Sverige som påminner om de som drabbat Paris, Bryssel, London, Berlin, Nice och Köpenhamn. Det är formellt sant, men genom att inte ta med dåd i Egypten, Tunisien, Kenya och Nigeria så stärker vi kanske oavsiktligt berättelsen om väst och islam istället för att utmana den motsättning som är både den jihadistiska och nationalistiska högerns livsluft.

På en rad högerradikala, förment Sverigevänliga och kontrajihadistiska forum på nätet väller nu en illa dold besvikelse över den breda allmänhetens värdiga svar på terrorn fram. Den takfiristiska jihadismen vill splittra oss efter folkgrupper och religion, ”Sverigevännerna” är besvikna över att den inte lyckas.

En lärdom från 7 april måste vara att inte bara urskillningslösa attacker på civila utgör angrepp på Sverige, utan att även riktade attacker mot särskilda grupper som alla tillsammans utgör Sverige är angrepp på Sverige. Oavsett om det handlar om hot och trakasserier mot judiska föreningar och synagogor, mot moskéer, mot hem- eller papperslösa och mot skolor – eller om attacker mot gemene man på gator och torg.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu