Solidaritet istället för nationalism | Skånes Fria
Rojin Pertow

Inledare


Nationaldagen

  • Tisdag den 6 juni hissas många svenska flaggor runt om i landet, en bra tid för reflektion kring nationalism och nationens innebörd, skriver Rojin Pertow.
Fria Tidningen

Solidaritet istället för nationalism

Tisdag den 6 juni är det Sveriges nationaldag, en dag till för att fira nationen. Men är konceptet nation verkligen något att fira? skriver Rojin Pertow.

Jag förstår att inte alla som hissar den svenska flaggan nödvändigtvis är rasister, men varför hissar de den över huvud taget? Formulerade jag för mig själv i en förhållandevis späd ålder. Frågan håller fortfarande viss relevans, kärlek till fosterlandet ställer jag mig oförstående inför. Inte för att Sverige som nation är en särdeles oälskvärd plats (tvärtom), utan för att nationalismen ständigt agerat gränsvakt.

På tisdag är det svenska flaggans dag. Enligt ett färskt pressmeddelande från Göteborgs universitet firar allt fler svenskar nationaldagen, ökningen ses främst bland äldre personer som står till höger politiskt sett. Det sistnämnda är värt att stanna upp ett ögonblick vid. Nationalism har historiskt sett främst tillhört högern, och då ofta extremhögern. Mitt land, mitt folk, min nation och min flagga. Mitt och inte ditt, så resonerar högern om pengar och ägodelar, så resonerar de även om nationer. Ren semantik, det som är mitt kan omöjligen också vara ditt (i så fall övergår det till ”vårt”).

Hur det ter sig i praktiken är också tydligt. Snart sett inga migranter får komma hit, oavsett vad för slags fasor de flyr ifrån. De som redan är här skickas tillbaka till sitt. Våldsdyrkande nazister behandlas som rumsrena och välkomnas i olika offentliga sammanhang medan ungdomar som flytt krig misstänkliggörs till den milda grad att de inte orkar mer och tar livet av sig. Så ser det ut i ett samhälle som lyfter upp de sina på bekostnad av att stänga ute de andra. De som inte hör hit, de som inte är som vi.

Är det möjligt för nationalismen att tjäna ett annat syfte? Ja, i teorin kanske. Rent hypotetiskt kan nationalism agera som en förenande kraft för samtliga inom nationen. Exempelvis kan den svenska arbetarklassen förenas i sin unikt svenska situation och organisera sig med svenskhetens villkor som gemensam nämnare gentemot lika svenska utsugare och exploatörer. Men papperslösa då, kan de också räknas med i den kampen? Det finns signifikanta skillnader mellan deras arbetsvillkor och andra arbetare som exempelvis har fackförbund och kollektivavtal i ryggen.

Nationalismen kan inte tjäna ett socialistiskt ändamål då socialismens grundläggande konflikt ligger i den mellan arbete och kapital. Inte i nation eller etnicitet. Därför är nationalism som enande kraft i bästa fall överflödigt i en socialistisk analys av samhället. I värsta fall destruktiv. Vi behöver förena oss både internationellt och nationellt, solidarisera med varandra över nationsgränserna. Kapitalismen är ett globalt system. Konflikten mellan arbete och kapital må ta sig olika former beroende på var i världen man befinner sig, men det är samma konflikt.

Nationalism kan även vara kampen för minoriteters rätt att bilda sig en egen nation, exempelvis kurderna. Denna nationalism tar dock sitt avstamp i att slippa förföljas på grund av att man är just kurd. Den har ingenting med kurdernas säregna förträfflighet att göra, eller en idé om vem som verkligen kan räkna sig som kurd. Det handlar om att kunna bilda en nation och därmed skydda sig från statligt sanktionerat våld och erbjuda sina medborgare rättigheter de i dag inte åtnjuter. Inte samma sak som att se något slags egenvärde i att vara svensk, alltså.

Vad som läggs i ”nationalism” må vara subjektivt och öppet för argumentation. Förhoppningsvis skiner solen på tisdag då många är lediga och har tid till eftertanke kring nationalismens innebörd. Men vad en nation är i sig står bortom diskussion. Det är ett avgränsat område, och gränser finns främst till för att stänga någon ute.

© 2017 Skånes Fria