Inledare


Politisk konst

  • Om teater som konstform inte är folklig och når ut till en bred publik spelar det ingen roll huruvida den är politisk eller syftar till att påverka attityder, skriver Araia Ghirmai Sebhatu.
Fria Tidningen

Låt teater vara politiskt

För att politisk teater ska kunna tjäna något syfte måste den kunna vara folklig och nå ut, annars spelar dess form ingen roll, skriver Araia Ghirmai Sebhatu.

Ska konsten vara politisk? Eller närmare bestämt – får teatern vara politisk? Frågan är ganska banal och grundläggande men kritiken mot Scenkonstbiennalen, Sveriges största festival för scenkonst, aktualiserar frågeställningen.

Scenkonstbiennalen är den största branschträffen och festen för teaterbranschen där ett dussintal produktioner väljs ut för att bidra, vid sidan av studentproduktioner, under veckan som festivalen pågår.

Jag själv deltog och hörde på plats upprörda uttrycka att ”allt handlar om representation och inte om konsten”, jag läste även flertalet inlägg på sociala medier och artiklar som uttrycker samma mening.

Vad dessa upprörda röster egentligen uttrycker är att scenkonsten och urvalet var för politiskt. Vissa garderade dessutom denna förtäckta kritik med att det skulle röra sig om form: att det inte utvecklar konsten, att det inte är tillräckligt kvalitativt och att det är för uppläxande i sitt framförande.

Men även om det skulle röra sig om det sistnämnda så måste man fråga sig vad det spelar för roll vilken form uttrycket har om konstformen i sig inte når ut och är folklig? För det var det som var påtagligt i samtalet som jag deltog i, att svensk scenkonst och samtalet om den är världsfrånvänt och distanserar sig allt mer ifrån folket. Teatern är den konstform som är mest klassbunden av alla konstformer.

Vad svensk scenkonst måste göra är att återuppta sitt folkliga uppdrag. Idén om teaterbesöket som primärt en konstupplevelse är ett modernt förhållningssätt och historiskt sett så har teatern varit mer av en mötesplats med olika aktiviteter och haft en helt annan samhällsfunktion. Teatern behöver söka upp folk där de finns, överbrygga klyftan mellan scenkonsten och de som inte nås och få ett mer skapande deltagande

Alltså mer teater åt folket, bredda tillgången och öka tillgängligheten, kalla det folkteater, agit-prop, plakat eller vad ni vill – tillbaka till folket.

Inom bildkonsten är en befriande fåra institutionskritiken. Många gånger är den moderna och samtida bildkonsten av imploderande karaktär där konstbegreppet ska förgöras och återuppstå. Institutionskritiken är mer specifik och tar sikte på – som begreppet betecknar – institutioners inramande verkan, konkreta strukturers påverkan och på estetiskt värde och kvalitet. Jag har länge eftersökt en tydligare och utbredd motsvarighet inom svensk teater, till bildkonstens institutionskritik. I Scenkonstbiennalens urval tycker jag mig se det.

Att uppmana branschen att vända blicken inåt och fråga sig själv vilka som får delta, vilka som betraktas som upphovsmakare och tillmäts estetiskt värde (som i föreställningen Fäboland), hur meningsförskjutningen i Sverige ser ut i fråga om fascism (som i Den avvikande meningen) eller vilka som betraktas som förövare (#vitamänvåldtar) är att bidra till scenkonstens utveckling. Det är att uppmana till institutionskritik.

För om inte svensk scenkonst försöker bli mer samtidsaktuell och folklig kan den lika gärna dö ut så att vi slipper ännu ett skattesubventionerat nöje åt medelklassen.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu