Att hoppas på det osannolika | Skånes Fria
Pella Larsdotter Thiel

Inledare


Ledare: Aktivt hopp

  • Aktivt hopp går att beskriva som en önskan eller längtan. Att ta reda på vad man vill, vart man vill ta sig, oavsett hur svårt eller osannolikt det verkar att komma fram, skriver Pella Larsdotter Thiel.
Landets Fria

Att hoppas på det osannolika

”När berättelserna ett samhälle delar är i otakt med dess omständigheter, då kan de bli begränsande, till och med ett hot mot överlevnaden. Sådan är vår nuvarande situation.”

– David Korten

I början av juli publicerade New York Magazine en artikel om klimatförändringar: The Uninhabitable Earth. Inom fem dagar blev artikeln den mest lästa i tidningens historia. Journalisten David Wallace-Wells beskriver forskarnas rön om effekter av klimatförändringar i de värre scenarierna.

Den debatt som följde på artikeln handlade främst om huruvida det är hjälpsamt eller etiskt att lyfta fram det som riskerar, men inte nödvändigtvis kommer, att hända. Hur stor är risken att läsarna blir så skrämda eller deprimerade att de slutar engagera sig i ämnet?

Som kontrast till detta låter Sommarsveriges miljöröster sprudlande hoppfulla. Sverker Sörlin skriver i Dagens Nyheter den 7 augusti, med utgångspunkt i nämnda artikel, om vikten av att tala om hopp för att behålla tron på förändring. Utan hopp slutar vi kanske arbeta i rätt riktning.

Johan Kuylenstierna, vd för Stockholm environment institute och utsedd till Sveriges miljömäktigaste, sommarpratade i P1 den 21 juli. Han inleder med att berätta att han är optimist, trots allt han vet om tillståndet för miljön. ”Jag drivs personligen av att försöka bidra till förändringar” säger han. ”För mig handlar det då om att utgå från möjligheter … snarare än att basunera ut att vi är på väg mot undergången”. Vikten av hopp genomsyrar programmet.

Så var någonstans finns hoppet? Växande insikt om problemet och tidigare exempel på att förändring skett, enligt Sörlin och Kuylenstierna.

Den senare upprepar flera gånger en positiv utvecklingsberättelse som handlar om nya affärsmöjligheter, tillväxt och jobb. Cirkulär ekonomi: ”tänk er bara alla metaller i elbilarnas så småningom uttjänta batterier” (Ja, tänk? Hur många fler gruvor kommer att krävas innan de har gjort sitt?). Båda nämner Parisavtalet som något hoppfullt.

Det här hoppet är förvisso hedervärt, men känns ibland som en snuttefilt. Sörlin och Kuylenstierna, om några, är väl medvetna om riskerna. Om att den ekonomiska utveckling som eftersträvas orsakar utsläpp och artutrotning. Om att många forskare ifrågasätter att Parisavtalet kan hejda katastrofala klimatförändringar. Hur får de, och många andra, ihop det med berättelsen om tillväxt och jobb? Själv hittar jag inget hopp här, eftersom jag inte delar tron på att de positiva förändringar som krävs kan åstadkommas utan att ändra grundläggande antaganden om vad utveckling är. En kulturell evolution av berättelsen om vilka vi är.

En av mina klimatengagerade vänner kämpar med sitt förhållningssätt. Vad kan man säga egentligen och ändå bli hörd och ha inflytande?

”Det går för långsamt för mänskligheten”, säger han. ”Jag kastas lite mellan min övertygelse och vad som är korrekt att säga. Ena foten i lägret som förbereder sig för katastrofen, och med den andra, med snörsko, försöker jag dra med mig kostym-folket.”

Ja, det är så jag tolkar Kuylenstiernas Sommar; viljan att förmedla hopp inom ramen för vad som är korrekt att säga. Det är för obekvämt att ifrågasätta samhällets nuvarande berättelse om man vill fortsätta att vara miljömäktigast.

Eller är det så osannolikt att vi skulle kunna skifta berättelsen att det inte ens är lönt att försöka? Måste vi alltså försöka finna hopp inom ramen för det rådande?

Kanske inte. Hopp kan förstås på två sätt, säger systemvetaren och ekopsykologen Joanna Macy. I den ena betydelsen har hopp – eller optimism – med utfall att göra. När det finns hopp om något är det någorlunda sannolikt att det ska inträffa. Detta är ett passivt hopp, där vi inväntar påverkan utifrån – från hjälten, politiken, tekniken… – för att själva handla. Om vi litar till denna form av hopp för att engagera oss så kommer vi att dra oss tillbaka om vi tror att chanserna att lyckas är små. I den andra betydelsen är hopp något som handlar mer om en önskan eller längtan. Att ta reda på vad man vill, vart man vill ta sig, oavsett hur svårt eller osannolikt det verkar att komma fram.

Detta är ett aktivt hopp, där vi själva är agenter för att skapa vad vi hoppas på och längtar efter. Det aktiva hoppet är en praktik; det är något vi gör snarare än något vi har. Det är vad som driver hjältarna i alla äventyr. För att odla det aktiva hoppet behöver vi först identifiera vad vi längtar efter för att sedan ta oss åt det hållet, med intentionen som guide.

Eftersom det aktiva hoppet inte kräver optimism eller sannolikhetskalkyler kan vi hålla det uppe även då situationen verkar hopplös.

Det aktiva hoppet låter oss ta ut svängarna, tänka och agera även för sådant som kanske inte verkar möjligt i dag. I det finns stor kraft. Vi behöver tänja på vad som är korrekt att säga för att kunna bidra till den kulturella evolution som vi befinner oss mitt i. Därför är det viktigare att kultivera ett aktivt hopp, än att krampaktigt försöka hålla hoppet om förändring inom rådande berättelse vid liv.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2017 Skånes Fria