Transformation kräver abdikation | Skånes Fria
Pella Larsdotter Thiel

Inledare


Ledare: Pella Larsdotter Thiel

  • Ärkebiskop Antje Jackelén var en av dem som stod bakom biskopsbrevet om klimat 2014, där det bland annat stod: ”Om vi ser vår relation till den övriga skapelsen och till Gud, då mister vi vår position som alltings centrum och mått men vinner en gemenskap som innebär tillit, hopp och liv.”
Landets Fria

Transformation kräver abdikation

Inom kanske de mest oväntade sammanhang utmanas tanken om människans plats som Skapelsens krona, skriver Pella Larsdotter Thiel om Svenska Kyrkan.

De verkliga auktoriteterna i alla kulturer är de ogranskade antaganden vi bygger förståelsen av världen på. Ett centralt antagande i vår kultur är att människor står över allt annat levande. Detta antagande kallas ofta antropocentrism och är en grundläggande del av den här kulturens religion, vetenskap, ekonomi, filosofi, konst och så vidare. De krafter som format vår kultur, kyrkan och vetenskapen, har varit rörande överens om det självklara i mänsklig överhöghet.

I första Mosebok uppmanar Gud människan: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.” När vetenskapen under upplysningstiden tog över som uttolkare av världen behölls antropocentrismen som en självklar utgångspunkt. Naturen var något som skulle behärskas, underkastas mänsklig kontroll, tvingas att öppna sina hemligheter för människan. Vetenskapen skulle etablera ”den mänskliga rasens makt och dominans över universum” skrev en av de tongivande filosoferna, Francis Bacon. Resultatet av denna dominans ser vi i dag, när mänsklig påverkan har blivit så stor att vi kanske just gått över i en ny tidsålder, antropocen.

Såväl kristendomen som vetenskapen har förstås även uttryckt sig i andra termer. I dag är inte Bacons uppfattning om människans relation till naturen särskilt aptitlig. Istället dominerar idén om förvaltning (stewardship), människan som den goda herden som sköter om naturen. Förvaltningstanken var ett bärande element på konferensen Resilience 2017 som hölls i Stockholm i slutet av augusti. Konferensen arrangeras var tredje år med syftet att ”samlas vid forskningsfronten för att utforska den och ta oss framåt tillsammans”. Behovet av transformation till hållbarhet ”i en takt och skala som Antropocens utmaningar kräver” var ett centralt tema. Ett viktigt bidrag från denna forskning är studiet av människan och naturen som integrerade delar av samma levande system, istället för att studera dem som separata från varandra. Naturen uppfattas som en förutsättning för utveckling och mänsklig välfärd, vilket utmanar dominerande idéer om att det är i sin ordning att mänsklig utveckling sker på bekostnad av ekosystemens hälsa.

Detta perspektiv är viktigt men inte tillräckligt för att åstadkomma den eftersträvade transformationen, eftersom det inte utmanar det antropocentriska antagandet. Ekosystemens roll är att leverera tjänster till våra samhällen och de bör förvaltas väl för att mänsklig välfärd ska kunna upprätthållas. En student vid Stockholm Resilience Centre berättar hur introduktionen till masterprogrammet lade mycket vikt vid att förklara att från och med nu så ”utgår vi ifrån människans värde och inte utifrån att naturen skulle ha ett egenvärde. Forskningen som sker här uppfattar människan som central och ser till människans bästa.”

På forskningsfronten intet nytt, alltså. Så var ska vi då leta efter transformativ förändring? Ett hett tips är förstås de omställningsinitiativ som denna tidning rapporterar om. Men även inom mer etablerade, och kanske de mest oväntade, sammanhang utmanas tanken om människans plats som Skapelsens krona. I biskopsbrevet om klimat (från 2014) beskrivs människans förvaltarskapsroll som tacksam att lyfta fram som förhållningssätt till klimatfrågan. Men biskoparna går vidare med att problematisera förvaltarskapstanken på ett mycket radikalt sätt. De påpekar hur den ofta har använts för att legitimera förtryck och försvara koloniala och hierarkiska strukturer som nekat de som befunnit sig vid skalans nedre ände deras fulla värde. Förvaltarskapstanken kan därmed inte fungera som enda modell för att tolka människans ansvar.

”Hur ska vi då leva för att värna om skapelsens liv? I Matteusevangeliet (16:25) säger Jesus något som tycks vända upp och ner på den vanliga ordningen: ”Den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” Vad betyder det inför klimatutmaningen?

Kanske detta: Den som får sitt värde av att befinna sig högst upp i en hierarki måste alltid försvara sig och har allt att förlora. Det är detta som händer om vi människor gör anspråk på att vara skapelsens herrar. Om vi däremot ger upp vår position till förmån för en relation, då har vi något att vinna. Om vi ser vår relation till den övriga skapelsen och till Gud, då mister vi vår position som alltings centrum och mått men vinner en gemenskap som innebär tillit, hopp och liv.”

Är det inte spänstigt av en institution som Svenska Kyrkan att utmana grundläggande antaganden inom kristendomen? Här ger biskoparna röst åt en äldre kunskap, som ännu lever hos världens urfolk. Vi kan ge upp vår position till förmån för en relation, och därigenom hitta en ny gemenskap med en levande, komplex helhet som inte låter sig förvaltas, bara samspelas med. Så där är det med transformativ förändring; den kommer från de mest oväntade håll.

© 2017 Skånes Fria