”Me too” avslöjar mediemännen | Skånes Fria
Rojin Pertow

Inledare


Media

  • Nu ska kampanjen #metoo bli en förening.
Fria Tidningen

”Me too” avslöjar mediemännen

Vem granskar de granskande medierna? Rojin Pertow skriver om mediernas släpphänthet kring de övergreppsanklagade mediemännen.

Quis custodiet ipsos custodes? Den latinske poeten Juvenalis ställde frågan bara några decennier efter vår tideräkning börjat, räknat från Jesu död. I populärkulturen fick frasen nytt liv på 1980-talet i och med den grafiska romanen Watchmen av Alan Moore, som sedermera även blev till film. Who watches the watchmen? Eller på svenska, ungefär, vem vaktar väktarna? Frågan är kanske aldrig direkt inaktuell, men i och med fenomenet #metoo och mediernas beteende kring huruvida vissa anklagade ska namnges, ställs den i nytt ljus.

Orden “me too” har de senaste veckorna blivit nästintill synonyma med övergrepp. Kampanjen startades i och med att Hollywood-magnaten Harvey Weinstein av ett stort antal kvinnor anklagades för sexuella övergrepp och våldtäkt. Till följd av detta har han inte bara blivit av med ett stort antal prestigefyllda uppdrag. Även hans nära vänner i branschen har trätt fram och erkänt att de vetat om vad som pågått. För att uppmärksamma vidden av hur många kvinnor som utsatts för övergrepp började kvinnor skriva “me too” på sociala medier. Facebook, Twitter, Instagram och bloggar formligen översköljdes av orden. Det dröjde inte länge förrän kända mediepersonligheter blev föremål för flertalet anklagelser.

Medieprofilerna Cissi Wallin och Lulu Carter var två av dem som tidigt pekade ut folkkära, populära och framförallt kända mediemän som förövare. Båda dessa män har av sina respektive mediekanaler stängs av tills vidare, ett tecken på att man tar anklagelserna på allvar. Och det borde man, det finns ingen vinning i att falskeligen anklaga någon för övergrepp. Vi lever inte i ett amerikanskt kriminaldrama där man kan vinna fantasisummor pengar i rätten av att utpeka någon som förövare. Den bistra verkligheten är snarare att många kvinnor drar sig för att tala om övergrepp, än mer att peka ut förövaren. Det är helt enkelt för påfrestande att bli misstänkliggjord när man varit med om ett trauma.

Media har en viktig roll att spela här. Vi är det granskande organet i samhället, den tredje statsmakten. Vi tar reda på missförhållanden inom myndigheter, avslöjar korruption och ställer ansvariga till svars. Men vem granskar oss? När det visade sig att vissa av de män som anklagats för övergrepp är länkade till några av landets största medier lades inte fokus på att granska. Att följa upp anklagelserna, göra efterforskningar, försöka få klarhet i vad som hänt. Nej, fokus lades i media istället på huruvida det är pressetiskt försvarbart att “hänga ut” mediemännen. Offentliga personer som anklagats för grova övergrepp och till och med våldtäkt.

Detta hänger naturligtvis ihop med att det finns en idé om att en människas liv förstörs om den blir anklagad för ett brott av denna natur. Men det är förmodligen värre för den människa som utsatts att behöva leva med att gärningsmannen går fri. Kanske även fortsätter att utsätta andra. Jag menar inte att media direkt ska publicera namn och bild på alla som blir anklagade för någonting. Sådan mobbmentalitet betackar jag mig för. Snarare undrar jag varför man inte behandlar sådana här ärenden såsom man behandlar andra kriser och skandaler? Det vill säga: gör research. Följ trådar, undersök vad den och den säger, intervjua olika källor. Istället för att lägga locket på.

Det verkar otroligt att ingen på mediemännens respektive redaktioner hade någon aning om vad som pågått. Weinsteins vänner visste ju. Det har till och med framkommit att många kvinnor slagit larm. Ändå har inga åtgärder vidtagits. En kvällstidning som arbetar med avslöjanden hade en man anklagad för våldtäkt på sin redaktion utan att undersöka saken närmare. Hur ska vi kunna lita på att de kan avslöja missförhållanden på riksdagsnivå om de inte ens kan se om sitt eget hus? Det är hög tid för väktarna att granska sig själva.

© 2017 Skånes Fria