Inledare


Donald Trump

  • Vad som är mer skrämmande än Trump själv är att han är en symbolisk representant för hur väljarna vill se sig själva: som mobbare, skriver Johannes Söderqvist.
Fria Tidningen

Ett obehagligt år med Trump

Ett år efter Trump framstår fortfarande bilden av en mobbare, någon som ska göra America Great Again, skriver Johannes Söderqvist.

I medierna funderas det fortfarande, lite mer än ett år efter Trumps tillträde, vareviga vecka över hur mäktig den amerikanska presidenten egentligen är. Vissa hävdar att han i själva verket är en marionett och att den verkliga makten döljer sig någonstans i tornrummets mörker, medan andra säger sig veta att posten medför mer makt än vi någonsin kan ana. Att dessa spekulationer fortfarande verkar äga sådan aktualitet är naturligtvis inget mysterium.

Svaret på frågan om presidentens makt står nog som vanligt att finna någonstans mitt emellan ytterligheterna. Visst är presidenten en i reella termer mäktig person, men han är också i likhet med moderna kungligheter något av en symbol. Och det är här det blir obehagligt på riktigt. För när det gäller den faktiska makten, den som finns nedtecknad i lagar och statuter, så är denna samtidigt kringvävd av ett stort byråkratiskt nät, där civilsamhällets tusentals mjuka tentakler något bromsar makthavarnas ibland häftiga rörelser – också den amerikanska presidentens. Det kan vara lagar som reglerar andra lagar, i lager på varandra; det är kuggar inne i samhällsmaskinens inre som måste passa i varandra för att kunna snurra vidare.

Utanpå detta kommer dessutom det amerikanska maktdelningssystemet, med sina checks and balances som fördelar regerandet mellan president, representanthus och domstolar. Då är det värre med den symboliska tyngden, och den makt den medför.

Det finns inga regler som kontrollerar den varierande ljusa eller mörka strålglans som omger det amerikanska presidentskapet. Denna icke-världsliga makt kontrolleras inte av gråa paragrafridande tjänstemän, lagar eller konstitutioner. Den blir vad den sittande presidenten gör den till. Den är på sätt och vis översinnlig till sin natur. Och en president med dold agenda som vet att hantera denna makt kan faktiskt komma att ruska om eller till och med förstöra delar av den apparat som är satt att vakta den utövande makten.

En auktoritär och burdus president med gräsrötterna på sin sida av rabattkanten kan naturligtvis utöva en helt annan sorts makt än den rent formella. Få republikanska representanter omvalda eller utbytta. För också politiker är människor med tankar och känslor inte helt olika våra egna. De vill inte bli utkastade, de vill ta chansen att påverka om den finns inom deras räckvidd.

En auktoritär, burdus men samtidigt beräknande president kan också uttala sig på ett till synes klumpigt och impulsivt vis om till exempel andra världsledare och på så sätt starta en kedjereaktion av oväntade händelser som för hans del öppnar för ett mer handfast agerande.

Men det kanske allra mest skrämmande – kanske mer skrämmande än presidenten själv – är den symbolhandling som det amerikanska folket (eller i alla fall en ganska stor minoritet av det) utförde för lite mer än ett år sedan. Att de valde honom. För den representant man valt representerar faktiskt på mer än ett sätt. Dels som förvaltare av den makt folket just gett honom, och dels, mer symboliskt, som den bild folket vill ge av sig själv: Som en mobbare. Någon som ska göra America Great Again – underförstått som på 1950-talet.

En symbol för en tillbakagång, till en tid då kvinnan fortfarande stannade i hemmet, då det var lagligt för hennes make att misshandla och utnyttja henne.

Till tiden före medborgarrättsrörelsen, då landet fortfarande var segregerat. Då knappt någon vettig miljölagstiftning fanns på plats. Då homosexualitet var ett brott och då höga generaler ännu funderade i termer av att faktisk använda Bomben.

Amerika är stort. Alla amerikaner gillar inte sin president. Faktum är att många (ja till och med många vita, medelålders män) förfasar sig över den representant de nu fått. Skandalen – som är en större skandal än valet av Trump – är att denna majoritet av goda krafter inte verkar ha insett situationens allvar. Något som för tankarna till oss själva. Nästa år håller vi val här hemma.

Frilansskribent

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu