Fritidsgårdar löser inte gängkriminalitet | Skånes Fria
Rojin Pertow

Inledare


Tuffare tag

  • Tidigare i år sköts en man till döds i Rinkeby. Händelsen är en i raden av nyligen uppmärksammade skjutningar i Stockholms förorter.
Fria Tidningen

Fritidsgårdar löser inte gängkriminalitet

Varken borgarnas "tuffare tag" eller de rödgrönas fritidsgårdar löser problemet med ungdomskriminalitet, skriver Rojin Pertow.

I slutet av förra året skriver Sara Skyttedal, kristdemokratiskt kommunalråd i Linköpings kommun, i sociala medier att under hennes uppväxt undvek de skötsamma ungdomarna att besöka fritidsgårdarna till varje pris. Där härjade bara busarna, nämligen. Hon skriver att hon bllir arg på Socialdemokraterna som lovar fler fritidsgårdar i hennes hemstad.

Utspelet föranleddes av att den före detta polisen Mustafa Panshiri hade skrivit att en före detta kriminell person berättat att fritidsgårdarna användes som mötesplatser för att planera brott på. Samtidigt, som Sara Skyttedals uttalande vittnar om, anses fritidsgårdar vara en klassisk vänsterfråga. Borgarna vill ha tuffare tag mot ungdomskriminalitet, de rödgröna vill ha fritidsgårdar. Så ser den historiska dikotomin ut.

I själva verket har ju Stefan Löfven nyligen uttalat sig om att han inte utesluter att sätta in militären på orter där gängbrottsligheten är som värst. Men låt gå för att fritidsgårdar premierats över ”tuffare tag” historiskt sett av vänsterblocket.

Samtliga är i alla fall överens om att det finns områden, exempelvis socioekonomiskt utsatta förorter kring Stockholm samt delar av Göteborg och Malmö, där gängkriminalitet tycks frodas.

Stockholms-Moderaternas senaste kampanj ute i kollektivtrafiken #slutsnackat vimlar av ord och uttryck som ska få läsaren att tänka på förorter och invandrare. ”Blåljus”, ”aina” (förortsslang för polisen) och referenser till gängsymboler. Fritidsgårdar har också sin tydliga konnotation: ungdomar på glid, som inte har någon annanstans att vara.

Så den grupp både högern och Socialdemokraterna slåss om att sätta på plats är vissa invandrarungdomar, kan man nog ganska lugnt konstatera. Inte för att dessa är de enda som deltar i organiserad brottslighet i samhället, utan för att trygghet och integration spås bli så tätt sammanflätade under valrörelsen att de närmast blir synonyma.

Hittills har vi försökt dissekera vilken grupp Socialdemokraterna och högern talar om när de talar om gängkriminalitet, fritidsgårdar och hårdare tag. Nu en titt på själva gruppen. Unga män med invandrarbakgrund är vad konnotationerna lett till (med reservation för att jag tolkat fel, representanter från S och M får gärna korrigera mig i så fall).

Uttjatat men icke desto mindre sant är att fattigdom och social utsatthet är vad som ofta förenar boende i förorterna och nöd är vad som ofta föranleder i alla fall ekonomisk brottslighet. Det är inte en ursäkt utan en objektiv förklaring, ingen begår rimligtvis brott av annan anledning än att hen tyckte att det behövdes där och då.

Men om behovet av exempelvis pengar täpps igen med hjälp av generösare sociala försäkringar och hjälpmedel säger vi, försvinner automatiskt organiserad brottslighet?

Förmodligen inte, för problemet är precis som alla andra utmaningar i ett modernt samhälle: komplicerat. Därför hjälper förstås varken ”hårdare tag mot buset”, som Moderaterna föreslår, eller Socialdemokraternas fritidsgårdar.

Ökad polisiär närvaro i drabbade områden hjälper inte heller eftersom det inte tar itu med grundproblemen utan symptomen på brottsligheten. Men vad ska man göra då?

Den frågan ställde min syster till mig nyligen i en diskussion om just detta. För att svara på det måste man ha en fungerande förståelse för vad som driver dessa ungdomar till organiserad brottslighet.

Är det för att de är fattiga? Ja, delvis.

Är det för att det är så enkelt att begå brott och slippa svidande straff? Ja, det är vad somliga tror.

Är det för att ingå i en gemenskap, hitta en identitet i grupp? Mycket möjligt.

Göra karriär i ett parallellsamhälle? Chanserna till att göra det i det ”vanliga” samhället är i alla fall små som bäst.

Kanske är alla dessa förklaringsmodeller sanna och då hjälper det inte att bara ta itu med det ena eller det andra. Men samtliga måste väl ändå vara överens om att förebyggande arbete är bättre än att tvingas ställa hundratals ungdomar inför rätta.

En människa som känner att hon inte har någonting att förlora kan satsa fullt ut på vad som helst. Inklusive organiserad brottslighet.

Så ett sätt att tackla problemet kanske kan vara att erbjuda ungdomarna någonting att förlora om de inte tar hand om det. Framtidsutsikter, en chans att vara en del av samhället, utvecklas och nå olika mål, berömmas och uppskattas. Hjälpa till, ta i tillsammans, göra något för de boende i sin ort.

Detta hopp delas varken ut på fritidsgårdar eller på anstalter. Men en människa som har någonting att förlora tänker efter både en och fem gånger innan hon satsar allt på ett kort.

© 2018 Skånes Fria