Bilden av en demokrati som långsamt stryper sig själv | Skånes Fria

Recension


  • Skådespelarna Mattias Redbo och Maria Ericson på scenen i Projekt Simone Weil. På valnatten framstår pjäsen för Jerker Jansson som en kuslig spådom som långsamt får allt mer rätt.
  • Simone Weil

Bilden av en demokrati som långsamt stryper sig själv

Projekt Simone Weil är en pjäs om och kring filosofen, aktivisten och mystikern Simone Weil som levde 1909–1943. Hennes liv blev kort, men hon hann tänka, känna och skriva en hel del som har haft stor betydelse för andra. Och kanske är det dags att en bredare krets får lära känna en av förra seklets mest intressanta tänkare, menar Jerker Jansson.

Projekt Simone Weil är en i allra högsta grad tänkt föreställning, en teoretisk konstruktion som är till för att väcka en viss typ av känslor och tankar. De fyra skådespelarna Hanna Edh, Maria Ericson, Vincent Grahl och Mattias Redbo arbetar hårt med att skänka kropp åt en text som inte är till för att ha någon egentlig kropp.

Föreställningen består av texter av Weil blandade med andras texter. Här finns dramatikern Dmitri Plax, men också Anne-Marie Pålsson, Sharon Rider och Lucas Svensson, bland andra. Texterna varierar i tonläge och nivå, men hålls samman av en ensemble som har förstått att tonen i pjäsen är avgörande för hur den når fram.

Här finns nästan inget personligt material. Inget personligt känsloinnehåll att arbeta med för skådespelarna, som också fungerar som musiker på ett intressant sätt. I enkla, mörka pyjamasliknande, nästan utplånande, mörka kläder och ett spel som hämtat mycket av sitt uttryck från tidigare generationers radikal politisk teater blir skådespelarna mer av talespersoner än människor av kött och blod.
Jag gillar det.

Möte mellan idéer

Teater handlar alltid om idéer. Om kärlek, hat, ensamhet, gemenskap, om krig och fred. Idéer som förkroppsligas på scenen. Det klassiska rådet ”visa mig, förklara inte för mig” är egentligen rätt dåligt. Att bara visa räcker inte, det gör allt lika viktigt, hjälper inte publiken att se vad man faktiskt försöker berätta. All konst bygger på tolkningar, upphovspersonens och publikens och det krävs ett möte mellan dem för att konsten verkligen ska fungera.

Här sker det mötet, men inte på ett känslomässigt plan. Jag ser idéer springa omkring på scenen och jag förhåller mig till dem. Under en dryg timme problematiseras och kritiseras den borgerliga demokratin, men det gäller att komma ihåg att också socialistiska projekt nästan alltid har skett i samhällen där man behållit den överbyggnad som man från början satt sig före att avskaffa.

Offer i en rörelse

Oavsett höger eller vänster i ledningen har det parlamentariska styrelseskick som vi och stora delar av världen lever med stora brister, själva anspråket på makt som sådant är en brist, enligt pjäsen. Den presenterar en bild av en i det närmaste lagbunden process där den som ingår i en politisk rörelse snart blir dess offer. I stället för att fokusera på en övergripande kamp för en fördjupad demokrati, för andlig och ideologisk frihet leder partiväsendet till att vi inskränker vårt tänkande, att idéer som skulle kunna befria oss blir hotande för systemet som vill fördela all makt mellan de partier som accepteras av demokratin

Jag får bilden av en demokrati som långsamt stryper sig själv. En tolkning som är möjlig att göra av utvecklingen i riksdagen. En bild av det parlamentariska läget just nu, som inte direkt skapar hopp och framtidstro. För en tolkning är att SD:s inträde på den politiska scenen har lett till att alla andra partier blivit betydligt svagare, vilsnare och paradoxalt nog otydligare.


Det är en intressant invändning mot ett system som just nu verkar krackelera. Samtidigt växer min invändning medan jag ser pjäsen. Det är lätt att tänka. Ännu lättare att kritisera någon annans tänkande. Det svåra är att lösa problem som verkat olösliga i sekler. Ekonomisk och social orättvisa. Förtryck. Religiös intolerans. Det är lätt, och tacksamt, att kritisera det enda system vi har utifrån frihetliga ideal, men ska vi verkligen bara sitta där och titta på varandra i vår förträfflighet?

I ljuset av valet

När jag några dagar efter premiären av Projekt Simone Weil sitter framför teven och följer valresultaten kommer bilderna från pjäsen tillbaka. Den framstår i ljuset av det verkliga skeendet som en strukturell analys uttryckt med teater. Som en kuslig spådom som långsamt får allt mer rätt.


För exakt de farhågor som Simone Weil och andra uttrycker i pjäsen besannas under valnatten. De kraftfulla vallokomotiven har bullrat fram under en rätt typisk valrörelse. Enorma resurser har lagts ner på propaganda. Människor ställs mot varandra utifrån sin identitet och den identiteten förväntas återspegla sig i hur vi röstar. Partiväsendet har tagit stryptag på sig själv och precis som kapitalismen är det sin egen värsta fiende.

Samtidigt innebär valresultaten en öppning. Det låsta läget innerbär att blockpolitiken får en hård törn. Stefan Löfven utropade dess död under valnatten, men den kommer nog att överleva. Ur ett frihetligt perspektiv är det ändå ett steg framåt. När makten redan är förhandlad innan människor har sagt sitt i fria, öppna val blir demokratin snabbt en fars, en process som är en av förklaringarna till SD:s framgångar. De har rätt i sin kritik. De stora, traditionella partierna behandlar demokratin som sitt eget vardagsrum där de kan styra och ställa lite som de vill.

Nytt politiskt klimat

På så sätt blir helgens val samtidigt ett kvitto på att Weils kritik stämmer och en öppning för ett nytt politiskt klimat. Ett där fler rörelser släpps in i samtalen, där landskapet består av många, mindre partier med mindre ideologiska låsningar. Lokalt har enfrågepartier och andra uppstickare redan tagit makten från de blåröda, och jag kan inte se det som något annat än ett fall framåt för demokratin.
Det är inte så drygt, läget.

Det enda egentliga problem som finns är SD. Nästan 18 procent för ett fascistiskt parti i ett val. Men det är mer skämmigt än farligt. SD:s valframgångar är mer som en fluga i rummet än ett verkligt hot. Självklart är blockgränsen en imaginär gräns. En tankens gräns. Och lika självklart är den åtminstone för tillfället avpolletterad. Eller kanske har två nya block bildats, eller tre? Själva behovet av att dela upp världen och politiken i lätthanterliga kluster är i sig destruktivt, men det spännande nu är att ingen varken kan banga ur eller gömma sig.

Knepigt läge

Det legobygge som kommer nu blir komplicerat. Den parlamentariska demokratin har fått sig en näsbränna. Majoritetsbeslut är inte ideala. 50,1 procent kan visserligen förtrycka 49,9 procent men nästa val kanske styrkorna förbyts och det hela blir minst sagt knepigt. Som läget var när jag somnade i söndags skulle 0,3 procent av de röstberättigade avgöra vilken minoritet som ska få leda landet.
Det spelar ingen roll vilken ideologisk position man analyserar det ur. Så är inte demokratin tänkt att fungera och jag är tacksam för att Projekt Simone Weil hjälpte mig att se den politiska dramatiken med lite mer kyla och klarhet.

JERKER JANSSON
Kulturredaktör Fria Tidningen

Fakta: 

FAKTA: Simone Weil, 1909-1943

En del människor i historien väcker extra mycket beundran. Människor som levt fullt ut, tagit i för att fylla sin korta existens med så mycket innehåll som möjligt. Simone Weil var en sådan människa. Det verkar nästan som om att hon visste att hon inte skulle få mer än 34 år på sig när hon växte upp som en av två syskon i ett judiskt hem i Paris.

Weil var filosof, mystiker och politisk aktivist i en tid då liknande vindar drog över Europa. Sista åren av hennes liv fick hon se vår del av världen inkastad i ett av världshistoriens värsta utrotningskrig. 

Innan hon hade fyllt sex månader drabbades hon av blindtarmsinflammation och fick kämpa resten av livet med dålig hälsa och till slut drabbades hon av tuberkulos. Det finns många spekulationer om att hon medvetet svalt sig den sista tiden för att få dö, men det enda vi vet är att hennes hjärta till slut gav upp.

Under några av hennes tidigaste levnadsår var hennes far, som var läkare, inkallad till franska armén under första världskriget. Några av hennes vänner tror att det var då hennes grundmurade känsla för rättvisa kom till. 

Flera generationer människor blev bestulna på sin barndom under de många fruktansvärda krig som rasade förra seklet. Men Simone Weil skulle nog ändå inte haft tid att vara barn särskilt länge. Redan vid tolv års ålder hade hon lärt sig grundläggande antik grekiska och därefter lärde hon sig sanskrit efter att ha läst Bhagavad Gita och vid tio års ålder meddelade hon att hon var bolsjevik. Men med tiden insåg hon leninismens stora problem, fram för allt med demokratin och drogs åt ett frihetligare håll och stödde de anarkistiska styrkorna i spanska inbördeskriget.

Projekt Simone Weil fokuserar på Weils tänkande kring demokratin och främst partiväsendet och det är lätt att hålla med henne. Partierna som sådana fungerar automatiskt så att det politiska landskapet krymper, i och med att deras logik snart tar över från individens logik.


Politiskt mod och nytänkande förminskas när partierna ska vinna marknadsandelar och åsikterna strömlinjeformas för att göra budskapet tydligare. Det påminner mer om hur kapitalismen fungerar än om hur demokratin borde utformas. Enskilda medlemmar tvingas först att ge upp sin individualitet när de går med i ett parti, sen ge upp resten av den för att fortsätta vara medlem.

Det är sådana mekanismer som ligger bakom att politiska partier med tiden kan förvandlas till sin egen skugga. När den sociala sammanhållningen och engagemanget i partiet blir mindre viktigt än dess politiska marknadsandelar blir ideologierna förhandlingsbara, plastiska.

Mest intressant ur mitt perspektiv är hennes resa från auktoritär socialism och agnosticism till en frihetlig position med en mer öppen andlig inställning, där hon fick plats med både katolsk och ickekristen mysticism. En resa som kan verka paradoxal, men som för Weil verkar ha handlat om att ta allt större personligt ansvar, både för den yttre och inre verkligheten.

Rekommenderade artiklar

Polyamoröst manifest

”The ethical slut” är en sexualpolitisk klassiker trots att den bara har ett par decennier på nacken. Dess betydelse för spridningen av det som nu för tiden kallas polyamorositet går inte att underskatta, menar Jerker Jansson som har läst den nyutkomna svenska översättningen.

Kölnkonserten ett kulturellt faktum

Kölnkonserten av Keith Jarrett är att betrakta som ett kulturellt faktum. På en undermålig flygel plockar han upp jazzklanger, poprytmer, folkmusikmelodier och klassisk musik och knådar dem om och om igen.

Vi borde vara bättre än så

Foliehattar och elaka människor finns överallt. Vi vet redan att en massa människor inte respekterar andra och framförallt anser att det faktum att de är övertygade om att de har rätt betyder att de får bete sig hur som helst. Där finns det ingen skillnad på höger och vänster. Men vi borde veta bättre, menar Jerker Jansson.

© 2018 Skånes Fria