Mattias Gönczi: Ledamöter – ta ert ansvar! | Skånes Fria

Inledare


Mattias Gönczi

Mattias Gönczi: Ledamöter – ta ert ansvar!

Nu har valresultatet kommit och även om det inte blev det värsta resultat vi kunde tänka oss blev det den mardröm vi förväntade oss, menar Mattias Gönczi.

Att Jimmie Åkesson radikaliserades och blev allt mer öppet rasistisk hindrade inte över var sjätte väljare att välja SD. Det hindrade inte heller Ebba Busch Thor från att genast öppna för att ta makten med SD:s passiva stöd eller Ulf Kristersson från att hinta om det. Trots att passivt stöd från SD är ett stöd som inte finns. Någon gång under mandatperioden kommer SD välja att rösta på Socialdemokraternas budget och då är Alliansen för liten.

Men likadant är läget låst på andra sidan, S, V och MP räcker inte till, de kan inte bilda regering och än mindre få igenom sin budget. Även om vi inte vet vilket block som blir störst förrän onsdag spelar det ingen roll, inget blir stort nog och kvar finns bara raka samarbeten med SD eller spruckna block.

Nu vankas det regeringsförhandlingar och brutna löften, förhandlingarna kommer ske mellan partiledare och partiledningar. Det är bland de känsligaste av frågor och trycket kommer vara stenhårt på riksdagsledamöterna att följa partilinjen. Partipiskan kommer vina hårt. Men när besluten fattas är det riksdagsledamöterna som har att ta ställning. De ska avgöra om de kan acceptera att Kristersson, eller Löfven, regerar med stöd av SD, att den tillfälliga lagen blir kvar eller att klimatfrågan skjuts på framtiden. Trots att varje riksdagsledamot behöver fatta besluten själv duckar många för sitt personliga ansvar. De menar istället att det är partilinjen och gruppbeslut som gäller.

Främst brukar de använda två argument för att alltid följa riksdagsgruppens beslut. Det ena är att så få blir inkryssade. Det är förvisso rätt svårt för befolkningen att verkligen personrösta fullt ut. Dels för att de man bäst representeras av kanske inte ens kandiderar i ens valkrets och dels för att man bara har ett kryss, vilket får till följd att kandidater som liknar varandra också tar röster från varandra. Men framför allt är det svårt eftersom varken partier eller kandidater tar det på allvar. När det väl hettar till är det partilinjen som gäller, alltså är värdet av att få in en specifik person betydligt mindre än det borde.

Att ledamöter till största delen inte är inkryssade är dock inget bra argument för att de inte ska följa sin linje. Även om de är invalda genom en röst på partiet är deras position på listan inte slumpmässig. De har blivit nominerade, passerat en valberedning, ofta ett provval och sen fått sin position fastställd på ett beslutsfattande möte, sannolikt ett medlemsmöte, en kongress eller en partistämma. Om en kandidat nått en högre position på listan betyder det också att hen rimligen har ett större stöd inom partiet. Om den har det, trots att den inte håller med partiet i viktiga sakfrågor, är det mest sannolikt för att partiet inte är enigt i dessa sakfrågor.

Det illustrerades väldigt bra av ”de fyra” (Annika Lillemets, Valter Mutt, Carl Schlyter och Jabar Amin) inom Miljöpartiet den förra mandatperioden. Även om de inte blev inkryssade är jag övertygad om att den linje de höll i riksdagen hade stöd av betydligt fler av partiets medlemmar än de 16 procent som deras andel av Miljöpartiets riksdagsgrupp antydde.

Det andra skälet som brukar framföras handlar om makt och inflytande. När en förhandlingsgrupp går in i förhandlingar är valutan som den tar med sig rösterna från de ledamöter den representerar. Man menar alltså att förhandlingspositionen blir betydligt sämre om vissa ledamöter inte kommer att följa överenskommelsen.
Eftersom överenskommelser sällan hänger på enstaka mandat i de beslutande församlingarna kan vi väl ana att det också handlar om prestige. För alla som anser att demokrati är att folkviljan gäller är det här ett uppenbart problem. Om alla ledamöter röstar som majoriteten i sitt parti, oavsett om de håller med, behövs det inte längre majoritet i riksdagen för att fatta beslut. Det behövs bara lite mer än 25 procent av kammaren, det vill säga en majoritet av majoriteten.

Alternativet är att förhandlarna arbetar med det egentliga mandat de har. Om de når en överenskommelse som bara hälften av partigruppen anser duger, då röstar bara hälften av partigruppen för. Om de behöver fler får de återkomma med en bättre överenskommelse.

Riksdagsledamot, alla de här frågorna kommer att ställas på sin spets framöver. Regeringsförhandlingarna har redan börjat och det kommer bli förhandlingar om asyllagarna, familjeåterförening, tiggeri, LSS, värnplikten, om vi ska anta resolutionen om kärnvapenförbud och om klimatet. I alla de här frågorna kommer det personliga mandatet att väga tungt på dina axlar. I varje omröstning har du ett beslut att fatta: Följer jag partiets inställning, partigruppens beslut eller min egen övertygelse? Ibland sammanfaller några av de tre med varandra, ibland inte, men beslutet om hur du röstar, det är endast ditt.

© 2018 Skånes Fria