Sagosofi: Om rosa, krig och feminism | Skånes Fria

Sagosofi: Om rosa, krig och feminism

Veronika Gustafson skriver om feminismens vurm för rosa och för fram förslag på en ny färg, färger, som rött, gult eller lila, kanske orange? Eller kanske kritstrecksrandigt?

Känn hur du badar i rosa väggar, sittande på en tunn madrass. Du tittar, du ser rosa. Du blundar, du ser rosa. Försiktigt böjer du huvudet, andas in. En våg av harmoni överväldigar dig. Du andas ut, fullständigt avslappnad, gillar läget och lutar pannan mot det svala gallret.

Minns hur du nyss badade i rosa väggar nu när du lunkar fram på mjukt plastgräs. Du tittade, du såg rosa. Du blundar, du ser rosa. Försiktigt böjer du huvudet, andas in. En våg av harmoni överväldigar dig. Du andas ut, fullständigt avslappnad, gillar läget och låter bollen obehindrat passera in i mål.

Känn hur du låter blicken vila på en skär kravatt. Du tittar, du ser rosa. Du blundar, du ser rosa. Försiktigt böjer du huvudet, andas in. En våg av harmoni överväldigar dig. Du andas ut, fullständigt avslappnad, gillar läget och nickar – du är ägare till ett föremål du varken vill ha eller behöver som kostar halva din årslön.

Sänkt hjärtfrekvens

Det finns en speciell nyans av rosa som har en bevisat fängslande effekt på människor; den sänker hjärtfrekvensen, och efter två minuters exponering är man betydligt svagare och medgörligare än dessförinnan.

Kanske har du hört talas om Baker-Miller pink, eller drunk-tank pink, som den vanligtvis kallas?

Fängelseväggar bestryks med den för att lugna särskilt våldsamma brottslingar.

Omklädningsrum för motståndarlag indränks i den för att sänka deras tävlingslusta.

Vissa säljare bär välkalkylerat rosafärgade skjortor för att bedöva motspänstiga kunder.

Och feminismen har den som sin signaturfärg. Kanske påverkas du av drunk-tank pink just nu?

En evolutionär förklaring till drunk-tank pinks slående effekt på oss kan vara att det är skymningens färg, samma färg som får kroppen att förstå att det är dags att gå i viloläge, och köttets färg, en färg som får kroppen att varva ner för att sköta svårsmält mat.

Det är en färg som på en fundamental, fysisk nivå tvingar oss att ta det lugnt. Den avväpnar oss. Faktum är att nyare studier, och historiska uppgifter, antyder att de flesta nyanser av rosa mer eller mindre har denna effekt.

Men vad innebär detta för feminismen? En första tanke efter att ha läst om dessa studier var att all association mellan rosa och feminism försinkar feminismen, då det främst är feministerna själva som exponeras för färgen. Behöver feminister lugnas, bli fogligare, få sin hjärtfrekvens sänkt till en nivå där det blir fysiskt omöjligt att vara aggressiv? När de redan anklagas för att vara rabiata?

Nej. Men den främsta irritationen ligger ändå på den symboliska nivån.

Rosa som partifärg

Rosa förknippas med värme, mjukhet, kärlek, ömhet, romantik, kvinnlighet – i princip alla de egenskaper som enligt många feminister är fördomsfullt associerade med kvinnor.

Så fort man vill signalera att något är feministiskt, eller kvinnligt, används rosa. Och alla fattar, som om man explicit skrev ner vad man menade. Det förvånade väl ingen att Feministiskt initiativ valde rosa som sin partifärg?

Det sägs ofta att färgen rosa först på senare tid började associeras med kvinnor, och att den dessförinnan allmänt ansågs vara en krigisk färg. I viss utsträckning stämmer nog detta, åtminstone inom aristokratin.

Överklassens gossar ekiperades i rosa, medan flickorna ofta fick nöja sig med vitt och blått – jungfru Marias färgval, enligt sägnen.

Givet denna allmänt vedertagna kännedom om färgen rosas krigiska egenskaper, borde väl normen på slagfältet vara knallrosa uniform. Men ack, hur jag än letar hittar jag inte så mycket som en grårosa strumpa som använts i militärt syfte under den tidsperiod rosa påstås ha setts som särskilt krigisk. Och detta i en era då kamouflage inte kom på fråga; ska man strida ska man synas!

Ett och annat citat om den skära färgens mildrande effekt på sinnelaget hittar jag däremot. Den franske upplysningsförfattaren Xavier de Maistre skrev en hel bok om inredning, Resa i mitt rum (1794), där han rådde alla män att måla sina väggar rosa för att tillskansa sig ett balanserat humör, och skaffa sig en rosa säng, då denna färg skulle skänka sköna och lugna drömmar åt den ”sköre slumraren”.

Men det finns en annan förklaring till denna mansgenerations vurm för rosa. Tänk om rosa var en accepterad mansfärg fram tills 1900-talet, och älskad under upplysningstiden, just eftersom det aristokratiska mansidealet inte var särskilt krigiskt?

Då gällde istället ett sensibelt, reflekterande mansideal, med känslosvallen inom behändigt räckhåll.

En ”manlig” man, mätt med nutida standard, skulle rätt snabbt göra sig impopulär i ett hov som värderade upphöjt lugn, finkänslighet och ett milt, lättrört sinnelag. En monark som förväntar sig underdånigt lismande skulle knappast tolerera några dominanstörstande machofasoner, om de inte utspelade sig på teatern.

Macho i arbetarklassen

Inom arbetarklassen däremot hyllades ett diametralt motsatt mansideal: stark, känslomässigt frånvarande och inte så lite burdus – macho, med ett ord. När allt kommer omkring var det i samband aristokratins nedgång och bourgeoisiens uppsving, med norm- och värderingsrötter i arbetarklassen, som färgen rosa och kategorin män först började betraktas som lite av en mismatch.

Men det var först under första och andra världskriget som blått etablerades som mansfärgen über alles, och rosa som flickfärgen par excellence. När alla män skulle bli krigiska, och när mjukt, feminint beteende hos män väckte misstankar om homosexualitet, en rosa trekant och koncentrationslägersretreat. Säger det någonting om vilken roll färgen rosa har haft genom historien?

Oavsett om rosa har en fysiologiskt lugnande effekt eller inte, är det tydligt att den har en symbolisk betydelse som står i strid med feminismens mål. Feminismen står för utmanande av normer, och företräds av en färg som närmast blivit synonymt med en etablerad uppfattning om kvinnlighet. Feminismen står för kamp och förändring, och företräds av en färg som står för, kanske rentav orsakar, frid och foglighet.

Feminismens vurm för rosa rimmar illa med slogans såsom ”krossa patriarkatet”, ”girl power” och ”well-behaved women rarely make history”. Kanske dags att byta signaturfärg, förslagsvis till rött, gult och lila, kanske orange? Eller blått – den färg som i dagsläget kommit att epitomisera makt? Kanske kritstrecksrandigt? Kanske skotskrutigt?

Rekommenderade artiklar

Lynnig musikal

Visst är det trist när en far råkar vara en försupen, illvillig krake som varken kan natta eller älska sitt barn, men föga tankeväckande, skriver Veronika Gustafson.

Peace, love and fuck off

Är det verkligen fred vi vill ha? frågar Mikael Wiehe i sin sång ”Fred (Till Melanie)”. Veronika Gustafson har lyssnat på ljudet av första världskrigets allra sista minuter.

Beyoncé och black power

Den afroamerikanska superstjärnan Beyoncé letar gärna inspiration hos Svarta pantrarna, men deras socialistiska idéer får stå åt sidan för en ”black Bill Gates in the making”, berättar Jenny Ahonen.

”En farlig pjäs”

Jerker Jansson har träffat Alexander Charlamov som sätter upp Isbrytaren, en egen pjäs om en teatergrupp som arbetar med en fingerad pjäs: ”En modern patriot” som en gång varit bannlyst, ungefär som när Life of Brian inte fick visas på vissa tevekanaler i England. Pjäsen har premiär 10 november på Olympiateatern i Stockholm.

Polyamoröst manifest

”The ethical slut” är en sexualpolitisk klassiker trots att den bara har ett par decennier på nacken. Dess betydelse för spridningen av det som nu för tiden kallas polyamorositet går inte att underskatta, menar Jerker Jansson som har läst den nyutkomna svenska översättningen.

© 2018 Skånes Fria