Skånes Fria

Förväntningarnas förbannelse

När Malmöbandet The Radio Dept äntligen, efter fyra år av mer eller mindre tystnad, lade ut Heavens on fire på Myspace, var det svårt att släppa mina egna förväntningar. Var det inte mer än såhär? Det är lätt att bli irriterad på sig själv, som när de la ut den underbara singeln och det tog flera lyssningar innan jag kunde sluta önska att den skulle låta precis som förra skivan Pet grief gjorde.

Artist: Radio Dept

Album: Clinging to a scheme

Skivbolag: Labrador

Att Pet grief inte följs upp förrän fyra år senare kan verka som självmord för ett indieband som precis börjat etablera sig på allvar, men ändå typiskt för ett band som i de få intervjuer de gjort pratat om prestationsångest och perfektionism. Att av den brittiska musiktidningen NME fått sin debut Lesser matters kallad "a minor classic" och fått en betydligt större publik i och med medverkan på soundtracket till filmen Marie Antoinette borde inte ha underlättat direkt. Samtidigt blir jag irriterad över att inte kunna släppa det som varit.

För det är ju sånaivt att tro att den svåra tredje skivan efter fyra år av tystnad skulle låta som förut. Borta är nu de drömska eko-filtren och influenser från både hiphop och dub hörs. På många sätt är det befriande; den där lite konceptuellt manierade känslan från de två tidigare albumen är borta och har ersatts av vad som låter som genuin musikalisk nyfikenhet. Att de släpper Heavens on fire, det mest ogenerat glada de presterat hittills, som första singel är en signal till bakåtsträvare som jag: det har gått fyra år. Klart att det låter annorlunda.

Men i spår som The Video Dept kan jag inte tygla min egen frustration. För här låter det som på första sönderkramade skivan: försynt shoegazepop med casiotrummor och reverbvälsignade gitarrer i ett hav av brus. Det är när de påminner om vad som varit som det känns som mest smärtsamt att gå vidare med det nya.

För The Radio Dept har alltid handlat om enhetlig estetik, om introvert hörlursmusik. Att ta de enklaste slingorna, effekterna och fraserna och med små medel göra dem till det vackraste du hört. Mer stämningar än låtar. På Clinging to a scheme känns det mer än tidigare som just en samling låtar, vilket inte alltid funkar. Det framstår emellanåt som ofokuserat. Kanske är det just för att skivan fått ta så pass lång tid på sig; den direkta känslan har bytts ut mot ett mer eftertänksamt och självmedvetet uttryck.

Trots att mycket ändå är sig likt kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken. När sista och bästa spåret You stopped making sense tonat ut slås jag av en tomhet. Det här borde ju ha varit så mycket mer.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu