Skånsk populism – en grogrund för SD | Skånes Fria
Skånes Fria

Skånsk populism – en grogrund för SD

Sverigedemokraterna skrällde i valet och stärkte sitt grepp om Skåne. Misstro mot centrum och en flora av lokala populistiska partier är två anledningar till partiets fäste i Skåne, skriver Mats Wingborg som på uppdrag av Malmö Fria analyserar SD:s valframgångar i Skåne.

Främlingsfientligheten triumferar. Sverigedemokraterna har för första gången tagit plats i riksdagen och ökat från 280 kommunala mandat i 149 kommuner till 609 kommunala mandat i 245 kommuner. SD har visserligen gått fram nästan överallt, med Landskrona som ett undantag. Men partiets framgång och styrka är extremt snett fördelad – SD är till väldigt stor del ett skånskt fenomen. Den skånska dominansen har blivit ännu mer accentuerad efter årets val.

Efter valet 2006 låg SD:s nio starkaste kommuner i de kommunala valen i Skåne, på tionde plats kom Karlskrona i Blekinge. Nu ligger de 14 starkaste SD-kommunerna i de kommunala valen i Skåne, på 15:e plats kommer Jimmie Åkessons hemkommun Sölvesborg i Blekinge. Även när det gäller andel röster i riksdagsvalet ligger de 14 starkaste kommunerna efter valet 2010 i Skåne, även här kommer Sölvesborg på 15:e plats.

Vad beror detta på? Och vad får det för konsekvenser för möjliga motstrategier? För att få svar på frågan måste vi först börja i en annan ände och granska vilka som röstar på SD. Den hittills mest djuplodande undersökningen genomfördes efter valet 2006 av valforskaren Sören Holmberg och kallas för SOM-studien. I studien skriver Holmberg att SD-väljare är särskilt vanliga bland män, unga, lågutbildade, arbetare, LO- anslutna, landsbygdsbor, anställda i privat sektor, människor som aldrig går i kyrkan och förtidspensionerade. Omvänt är SD svaga bland kvinnor, medelålders och äldre, högutbildade, tjänstemän, storstadsbor, anställda i offentlig sektor, medlemmar i SACO, regelbundna kyrkobesökare och förvärvsarbetande.

Ännu finns ingen lika djuplodande studie som analyserar väljarna i valet i år. Men i Svt:s vallokalsundersökning VALU av dem som röstade i år framträder en likartad bild av SD-väljarna. De är oftare än genomsnittet arbetslösa, förtidspensionärer eller arbetslösa. De är LO-medlemmar, män och ofta mellan 18 och 29 år. Enda egentliga skillnaden jämfört med SOM-undersökningen är att SD-väljarna i det senaste valet förmodligen oftare är yngre.

När det gäller politiska uppfattningar visar undersökningar att SD:s väljare anser sig stå på den högra planhalvan i politiken. SD-väjarna är också, inte helt förvånande, mer kritiska till invandring än genomsnittet av den svenska befolkningen. Samtidigt visar flera olika undersökningar att invandringen inte är en särskilt viktig fråga för svenska väljare. När svenska väljare tar ställning i politiska val är traditionella välfärdsfrågor av störst betydelse. Vid riksdagsvalet i år fick sakfrågorna följande ranking av väljarna: skola, sysselsättning, svensk ekonomi, sjukvård och den sociala välfärden. Frågan om invandringen hörde inte ens till de tio viktigaste frågorna.

Över hela Europa har de främlingsfientliga partierna växt under det senaste årtiondet, med undantag av franska Front National som hade sin toppnotering 2001. I den akademiska forskningen används uttrycket RHP-partier (radikala högerpopulistiska partier) för denna grupp av partier och det finns idag en ganska omfattande forskning om RHP-partiernas idéer, strukturer och väljarbas. Ett genomgående drag, inte bara i Sverige, är att RHP-partiernas bas främst består av män, arbetarklass och lågutbildade. Men på en punkt utmärker sig SD i ett europeiskt perspektiv. I flera andra länder har RHP-partier lyckats att rekrytera ett visst mått av akademiker, skribenter och präster (ja, inte minst Dansk Folkeparti där prästen Sören Krarup är en viktig ideolog). SD däremot saknar i stort sett helt stöd från personer på den intellektuella scenen.

En fråga är vilka egenskaper som är särskilt vanliga hos SD:s väljare. En annan fråga är varför de röstar på SD. När det gäller det senare finns en hel del skrivet, men det handlar mer om beskrivningar av enstaka SD-sympatisörer. Någon systematisk forskning finns inte. Själv tror jag att det är avgörande att skilja på SD:s ledande företrädare och majoriteten av dem som röstar på SD. SD:s ledning drivs av en främlingsfientlig ideologi, en form av kulturrasism, där det enda perspektivet av politisk relevans är att försvara den ”svenska kulturen” mot olika hot utifrån, framför allt islam men också från andra minoriteter. Att jag skriver svenska kulturen med citationstecken beror på att SD:s ledning har en mycket statisk syn på svensk kultur, som en abstrakt entitet som flyter oförändrad fram i historien och skarpt kan avgränsas från andra kulturer.

När det gäller dem som röstar på SD är bilden mer splittrad. Jag har själv mött dem i många sammanhang, bland annat i olika bostadsområden och på orter i södra Sverige där SD är särskilt starka. Det mest påtagliga hos dem är en rädsla för att förlora jobb och välfärd i en värld som globaliseras och förändras i rask takt. Många uttrycker också en stark misstro till etablissemanget, det vill säga de etablerade partierna och medierna. Jag minns särskilt väl en ung man och SD-sympatisör i Malmö som uttryckte det så här: ”Jag hatar de stora partierna och det finns inget som retar dem så mycket som SD. Just därför tänker jag rösta på SD”.

Det är inte bara SD:s enskilda väljare som kan karakteriseras som ”globaliseringens förlorare”. Även när vi undersöker vilka bostadsområden och samhällen där SD fått starkast stöd uppträder en likartad bild. Områden med många SD-röster är ofta hyreshusområden med många låginkomsttagare, men också små kommuner och orter i skuggan av attraktiva kommersiella centrum. Detta är också typiskt för Skåne. SD fick flest röster i kommunalvalet i Bjuv och Burlöv – inte i Malmö. Även när vi granskar SD:s framgångar i större kommuner finner vi att partiet ofta fick flest röster i småorter vid sidan av tätorten. SD representerar i hög grad den marginaliserade periferin.

Varför finns då en särskilt grogrund för denna misstro mot den etablerade politiken i Skåne? Det finns skäl att inte dra några tvärsäkra slutsatser, för det saknas belägg. Men med den reservationen finns ändå flera saker att lyfta fram. Den som kategoriserar RHP-partier i Europa märker att de kan delas in i två huvudfack: RHP-partier med rötter i mellankrigsfascism och nazism och RHP-partier som uppstod som populistiska missnöjespartier och först i ett senare skede profilerade sig som starkt invandringskritiska och främlingsfientliga. Till den senare gruppen hör Dansk Folkeparti och norska Framstegspartiet. Generellt sett är det svårare för RHP-partier med en ”brun” bakgrund att vinna legitimitet och detta är och har länge varit en akilleshäl för SD. Efter att Jimmie Åkesson blivit vald till partiledare 2005 uttalade han i SD-Kuriren att det största hindret för partiet var dess ”extremiststämpel”. SD hade nämligen uppstått 1988 ur den rasistiska gruppen Bevara Sverige Svenskt och partiets första ordförande, Anders Klarström, hade tidigare varit aktiv nazist.

Men just på denna punkt skiljer sig SD i Skåne från övriga landet. I Skåne har nämligen en avgörande rekryteringsbas för partiet varit en flora av lokala populistiska partier. Hit hör bland annat Skånepartiet, Centrumdemokraterna, Framstegspartiet (där SD:s partisekreterare Björn Söder började sin politiska bana), Sjöbopartiet (Sven-Olle Olsson gick med i SD 2002), Hörbypartiet, Kävlinges Väl med flera. Några av dessa partier har helt lagt ned sin verksamhet och slukats av SD. Andra fortsätter lokalt men företrädarna stödjer ofta SD i riksdagsvalet. Till skillnad från övriga landet har SD fått en injektion i Skåne från lokala populistiska partier, en injektion som också bidragit till att göra SD i Skåne mer framgångsrikt än i andra delar av landet lyckats tvätta bort åtminstone en del av det ”bruna” stigmat. Det skånska SD:s specifika framtoning och bakgrund har inte bara bidragit till att SD blivit starkare i Skåne utan också att Skåne blivit starkt inom SD. I själva verket har SD:s Skånefalang tillsammans med Blekingefalangen tagit över partiet. SD styrs i dag av personer från södra Sverige, medan SD i Stockholm är utmanövrerat och utan inflytande.

Om framväxten av populistiska partier i Skåne banat vägen för partiet uppstår nästa fråga: varför fick populistiska partier fäste just i Skåne? Det finns många teorier om detta. Den kanske viktigaste tar fasta på medborgares politiska preferenser. En viktig axel i politiken är den mellan vänster och höger, men det existerar också andra axlar, som den mellan centrum och periferi. Ett antal studier antyder att den sistnämnda axeln har något större vikt i Skåne än i övriga landet. Finns en utbredd misstro mot centrum – och framför allt mot makten i Stockholm – underlättar det en mobilisering av en antietablissemangspolitik. Ytterligare en förklaring är Skånes geografiska läge, dels som gränsområde mot Europa, vilket möjligen kan göra det lättare att exploatera människors oro med att rikta den politiska udden mot invandrare som ”tar jobben”, dels genom närheten till Danmark och framgångarna för Dansk Folkeparti.

Historiker och etnologer har också gett andra förklaringar till de specifika politiska stämningarna i Skåne. En teori är att Skåne historiskt präglats av välmående självägande bönder som för sin överlevnad har varit mindre beroende än andra av handel med omvärlden. Sådana levnadsbetingelser skulle i sin tur främja en misstro mot främlingar. Det kan förstås ligga något i sådana historiska teorier – men de är omöjliga att bevisa. Vi får nog nöja oss med att till sist inte definitivt kunna svara på frågan varför det finns genomsnittliga skillnader i värderingar (även om de är små) mellan olika landsändor i Sverige.

En sak kan vi dock lära av denna analys. Om många SD-väljare röstar på SD i protest mot etablissemanget och på grund av marginalisering, då räcker det inte med att kritisera SD:s främlingsfientlighet och demonisering av den muslimska minoriteten i Sverige. Ännu viktigare är förmodligen att formulera en vänsterkritik av ökade klassklyftor, nedskärningar av välfärd och arbetslöshet. Det är att ta människors oro på allvar – men ge ett annat svar på problemen än SD.

Det är förstås nödvändigt att rikta hård kritik mot SD. Men det är kontraproduktivt och oacceptabelt att angripa dem med våld, isolering och slaskiga uthängningar. Det bidrar till att förstärka SD:s image av antietablissemang och underdogs, vilket också gjort att SD lockat missnöjda väljare.

 

 

Fakta: 

Sverigedemokraternas valresultat

De starkaste SD-kommunerna i de kommunala valen

Bjuv 19,2 procent
Burlöv 17,3 procent
Bromölla 16,8 procent
Svedala 16,2 procent
Landskrona 15,8 procent

De starkaste SD-kommunerna i riksdagsvalet

Sjöbo 15,8 procent
Bromölla 15,4 procent
Bjuv 14,9 procent
Hörby 13,8 procent
Östra Göinge 13,8 procent

Av de tre storstadsområdena fick SD i särklass störst andel röster i Malmö, med 8,0 procent, vilket kan jämföras med partiets andel i Göteborg, 4,9procent, och i Stockholm, 3,2 procent. Sammantaget är SD ungefär dubbelt så starkt i Skåne som i övriga Sverige.

Fotnot: Siffrorna om valresultatet i artikeln bygger på den preliminära sammanräkningen. När den slutliga sammanräkningen är gjort kan siffrorna bli aningen korrigerade

Källa: www.val.se

Mats Wingborg är författare och har skrivit flera böcker tillsammans med Anna-Lena Lodenius om främlingsfientliga partier. 2009 kom boken Slaget om svenskheten och 2010 Arbetarrörelsens strategier för att motverka främlingsfientliga och högerpopulistiska partier.

swisha en tia:  123 427 91 05

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2016 Skånes Fria