Gatukonst som väcker känslor | Skånes Fria
Skånes Fria

Gatukonst som väcker känslor

Klotter. Samhällskommentar. Skadegörelse. Konst. Utsmyckning. Fult. Fint. Gatukonst väcker känslor. Men frågan är om inte allt handlar om en enda sak när det kommer till kritan, nämligen vem tillhör staden? Om inte oss alla? Författaren, filmaren och fotografen Kolbjörn Guwallius vill få oss att öppna ögonen för en konstform som finns överallt omkring oss.

En staty på torget eller abstrakta verk på Konsthallen. Kanske gillar du båda eller ingen av dem. En graffitimålning på en brandvägg, kanske gillar du den eller kanske klassar du den som skadegörelse.

– Gatukonst är en konstform som alla andra, skillnaden mot etablerade konstnärer är att här har du självutnämnda konstnärer som har skapat sitt eget galleri på gatan. Demokratiaspekten är tydlig, genom gatukonsten får alla rätt att uttrycka sig och inte bara de som är ett namn eller syns i medier, säger Kolbjörn Guwallius, som har gjort en bok och en dokumentärfilm i ämnet gatukonst och graffiti.

En ofrånkomlig aspekt är det faktum att gatukonsten är olaglig. Den kan klassas som skadegörelse och tillvägagångssättet kan kräva ett olaga intrång, till exempel. Men syftet med gatukonst är inte att förstöra, utan tvärtom att bidra med något till samhället och staden, säger Kolbjörn.

Han beklagar att ofta när man pratar om så kallat klotter och allmän skadegörelse i medier, så visar man en tag (en målning bestående av ett namn skrivet utan konturer eller fyllning) och därmed, mellan raderna, låter man graffitin bära hundhuvudet för alla kostnader som förknippas med skadegörelse.

– Men det framgår inte hur mycket av dessa kostnader som egentligen består av krossade rutor och sönderskurna bussäten. Dessutom är incitamenten för de olika handlingarna helt skilda. Den som krossar en ruta gör det för att han/hon har en aggression eller känner för att paja något. Den som gör gatukonst vill istället bidra med något.

Men vad är då gatukonst egentligen, förutom tags och graffitimålningar? Det är denna, för många ännu, okända värld som Kolbjörn öppnar dörrarna till i sina gatukonstvandringar i Malmö i sommar.

När Malmö Fria får en egen minitur på Möllan visar det sig att gatukonst är lika varierad i sitt uttryck som i sin form och storlek. Ibland är den väl dold, det i sig är kanske ett budskap. Ibland är den mer synlig som på fasader mot en trafikerad väg. Ibland sitter den högt upp ovanför en dörr, längs en stolpe eller på en trafikskylt. Det kan vara en ram utan motiv, kanske en kommentar till vad som räknas som konst egentligen. Det kan vara en pärlplatta klistrad på en trafikskylt, ett broderat band knutet runt en stolpe. En målning på canvasduk fäst på en vägg. Fotografier utskrivna på papper som regnar bort, gatukonsten är inte alltför sällan förgänglig. Här lämnas snart plats för något annat.

Men det gäller att lära sig att titta upp, och ner. På de mest oväntade ställen kan det finnas konstnärliga uttryck. Det blir lite som att gå på en kulturell skattjakt. Kolbjörns favorit är de två övervakningskamerorna som övervakar varandra utanför Kulturcentralen på Gågatan. En konstnärlig passning till politikernas förslag för några år sedan om att låta kameraövervaka hela Södra Förstadsgatan.

Gatukonsten gör staden mer levande, konstaterar Kolbjörn.

– Vi konsumerar, flanerar och betraktar i staden. Men gatukonsten visar på ett intresse för att aktivt delta i hur staden ser ut och man omdefinierar vem som har rätt att uttrycka sig konstnärligt i staden. Sen kan man fråga sig vems utrymme man inkräktar på. Alla kanske inte vill se konst på alla ställen. Och vissa platser kanske passar mindre bra att ha gatukonst på, säger Kolbjörn.

Men vad förfular och vad förskönar? Har gatukonstnären rätt att pracka på alla andra sitt verk?

– Vad som är bra konst är upp till betraktaren. När man går på Konsthallen kan man ibland fråga sig varför de valt att lägga pengar på vissa saker. Med gatukonsten är det som med allt annat, alla kan inte bli nöjda med allt. Det är som med grannen som röker på balkongen, eller inte städar tillräckligt i tvättstugan eller gräset på allmänningen som någon tycker borde klippas kortare. Sådana saker är irritationsmoment för vissa, men inte andra, säger Kolbjörn. 


Tags på Möllan. ”Ge folk en penna och be dem skriva något, då skriver de oftast sitt namn och det har folk gjort i alla tider. Graffiti är en urban tolkning av att skriva sitt namn”, säger Kolbjörn.


Väldigt lite av gatukonsten görs för att sitta permanent, det mesta är förgängligt som de här fotografierna på papper. Ovanför två målningar på canvasduk. Alltsammans på en vägg mitt emot Tempo.


Gatukonst är inte sällan placerad på lite undanskymda platser, på baksidan av en trafikskylt finns en pärlplatta, ett broderat band och massor av klistermärken. De senare kan vara svåra att avgöra om de i själva verket är reklam eller konst. ”Här står en webbadress där man kan gå in, kanske är det ett klädmärke eller en konstnärs hemsida”, säger Kolbjörn.


Se mönster i stadsbilden. Ibland kan konstverket fortsätta på flera ställen i staden. Den här rosa stenen kan vara en del av ”paint a brick”, där tanken är att skapa konst kollektivt, det vill säga att någon annan ska måla nästa sten, och så vidare. ”Gatukonst är ofta lite underfundig, gärna med ett budskap eller kommentar till hur vi lever”, säger Kolbjörn.


Fotokonstnären och fågelklistraren Erik Berglins verk syns lite överallt i Malmö. ”Det är egentligen lika olagligt som graffiti, men folk blir inte lika provocerade av fåglarna som om nån hade skrivit sin tag här istället”, säger Kolbjörn.
FOTO: GABRIEL FLORES JAIR

 

”Det är klart att jag vill att folk ska se mina grejer”

Klockan är halv tre på natten när Johan parkerar bilen i närheten av S:t Knuts torg i de sydöstra delarna av centrala Malmö. Han måste vara försiktig. Dels är bilen lånad och ägaren, som visserligen mycket väl vet vad Johan ska göra med den, vill inte gärna bli förknippad med hans verksamhet. Men framför allt innehåller den mängder av bevismaterial. Ordet får det att låta värre än vad det är, bilen innehåller varken narkotika eller stöldgods. Men det är trots allt inte tillåtet att sätta upp saker på väggar i staden om man inte fått lov, och eftersom Johan inte har frågat kan han inte veta om det han sätter upp är välkommet på platsen eller ej.

– Det är ju tråkigt när det tas bort direkt, säger Johan. Men i några fall har jag råkat stöta på dem som äger ytorna. De jag har snackat med har faktiskt alltid gillat grejerna.

/.../ Han håller inte på med graffiti och gatukonst för att få bekräftelse. Snarare handlar det om personliga drivkrafter.

– Det är klart att jag vill att folk ska se mina grejer. Jag blir glad när jag ser saker som andra har gjort, så kanske blir någon glad av det jag har gjort. Men mest är det för att det är så roligt att måla. Att göra det i staden är så mycket en blandning av allt möjligt. Både kreativitet och äventyr och frisk luft.

Utdrag ur Kolbjörn Guwallius bok Sätta färg på staden – Obeställd kreativitet i det offentliga rummet (Dokument Press).


Gatukonstnären Johan gjorde dessa målningar som försvann en efter en inom några veckor från planket vid Folkets Park. (Ur Sätta färg på staden) FOTO: KOLBJÖRN GUWALLIUS

Rekommenderade artiklar

Insiktsfullt om sökande

Han är slav under pokern. Under sina egna drömmar. Och vilsen i en värld där han försöker leva kravlöst. Siddhartha Sebastian Larsson har skrivit en generationsroman som sätter fingret på livets viktigaste frågor.

Hallå där, Elin Hörberg...

...musiker och kulturarrangör som tillsammans med skådespelerskan Charlotte Libäck, driver ”Ditt liv är här” på Ribersborgs kallbadhus i sommar.

Skivan som får folk att stanna upp

När musikern Lina Johansson återvände till Malmö efter 10 år utomlands förvånades hon över det stora antalet hemlösa och tiggare. Hon bestämde sig för att något måste göras. Med hjälp av vänner lyckades hon få den skånska artisteliten att spela in en skiva till förmån för hemlösa. Alumaförsäljarna sålde slut på de första 2 000 exemplaren på en vecka.

”Han hade något unikt men nådde inte ända fram”

Den bortgångne konstnären Carl Köhlers speciella författarporträtt ställs i dag ut över hela världen. Tack vare sonen Henrys enträgna kamp för att fadern äntligen ska få det erkännande han aldrig fick under sin livstid.

Ilska mot SD resulterade i seriebok

Dagen efter valnatten 2010 var det många som med stor frustration konstaterade att SD tagit plats i riksdagen. Samtidigt väcktes funderingar över alla dem som röstat. Skulle de kalla sig rasister? Vem är rasist egentligen? Fyra serietecknare i Malmö bestämde sig för att angripa ämnet från alla dess håll. Resultatet: Serier mot rasism.

© 2018 Skånes Fria