Skånes Fria

”Det här är inget liv, det är överlevnad”

Runt 800 personer står utan egen bostad i Malmö. 25 av dem bor på gatan. I tält, trappuppgångar, parker och garage. Malmö Fria följde med Pernilla Rehn och Viveka Richthoff i Mobila teamet under en vanlig arbetsdag. De fungerar som de hemlösas länk till myndigheterna, vården och samhället i stort.

Mobila teamet som lyder under sociala resursförvaltningen och Psykiatri Skåne startades i projektform 2006. Kommunen hade gjort en kartläggning som visade att behovet av en uppsökande verksamhet var stort. 

Sedan i april består teamet av psykiatrisjuksköterskan Pernilla Rehn och socionomen Viveka Richthoff. De har sitt kontor på SUS men är praktiskt taget aldrig där, deras främsta uppgift är att söka upp hemlösa, stötta dem och vara behjälpliga med praktiska ting.

– Jag vill säga att vi gör en väldigt mänsklig nytta. Målsättningen är att försöka förbättra situationen för de här personerna. Det kan vara att hjälpa dem till vård i olika former. Vi blir en länk till socialtjänsten som man ofta har negativa erfarenheter av, berättar Viveka och fortsätter:

– Många gånger har en person flera problem, kanske är barnen omhändertagna, man står utan bostad, har ett missbruksproblem, ekonomiska problem och då har man fyra, fem olika handläggare på socialtjänsten. Det kan vara svårt att hålla reda på alla tider och möten. Där kan vi vara en praktisk hjälp i att informera dem om deras rättigheter och göra deras röst hörd.

Pernilla berättar att deras uppsökande verksamhet är mycket uppskattad:

– Många blir chockade över att vi faktiskt kommer ut till dem. Annars brukar möten ske på kontor och dyker man inte upp på den avtalade tiden så blir det inget. De som behöver hjälpen mest är också de som har svårast att dyka upp.

Ungefär 800 Malmöbor är bostadslösa. De flesta av dem, berättar Viveka, har ändå tak över huvudet i form av boenden i socialtjänstens regi. Men 25–30 personer, varav cirka fem är kvinnor, står helt utanför systemet och bor på gatan.

– ”Standardpersonen” av dem som bor på gatan är en man i 45–50-årsåldern. Varför de har hamnat där ser olika ut för olika personer. Oftast har man haft en trasig barndom och svåra uppväxtförhållanden. Sedan kan det vara missbruk inblandat, man har förlorat jobbet, gått igenom en skilsmässa, ekonomin har rasat och man kan inte gå vidare. Det behöver inte vara ett långt steg att hamna i utanförskap. Däremot är det ett långt kliv tillbaka om man hamnat där och skammen som följer med det, det är en stor tröskel att ta sig över, säger Viveka.

Malmö Fria möter Mobila teamet en varm augustimorgon på Stadsmissionen. Här serveras frukost gratis varje morgon mellan klockan 8 och 9. Vid träborden sitter män i blandade åldrar och pratar lågmält över kaffe och skinksmörgåsar. Många av dem hälsar på Viveka och Pernilla när vi kommer in. Vi tar en kopp kaffe och sätter oss vid ett bord, Viveka berättar att de som önskar prata brukar komma fram.

– Vi får gå varsamt fram. Ingen ska känna sig utpekad, det är speciellt viktigt när man möter någon i centrum, på gatan. Därför har vi också en tröja med bara en liten logga, säger hon och pekar på t-shirten där det står Mobila teamet i små, tryckta bokstäver.

– Tilliten byggs upp efterhand. Vissa är öppna direkt medan andra behöver längre tid på sig. Ju mer de ser av oss, desto mer hjälpsökande blir de.

Efter 20 minuter kommer en man i 30-årsåldern fram och ber om hjälp att skaffa en ny id-handling.

– Det är ett väldigt vanligt problem, det är så lätt att bli av med saker på gatan. Utan id-handling blir allt mycket krångligt, då kan man till exempel inte hämta ut pengar på banken, säger Viveka.

En stund senare söker en medelålders man kontakt med Pernilla och berättar att han har problem med psykiatrin. Han får inte det intyg han behöver och upplever att man inte tar honom på allvar.

– Jag har ingen alls att prata med, förstår du?

Innan vi går lämnar Viveka in tre par skor som hon rensat ut ur garderoben. Skänkta skor och kläder finns här i alla storlekar för den som behöver.

– Men det som alltid saknas på Stadsmissionen är kalsonger och trosor, det tror folk att man inte kan skänka bort. Men för den som inte har några kalsonger spelar det ingen roll om kalsongerna är begagnande, det räcker med att de är tvättade, säger Pernilla.

I bilen på väg in till centrum där vi ska ta en förutsättningslös promenad ”för att se vilka som finns där i dag och om någon behöver hjälp” berättar Pernilla att även om hon representerar psykiatrin så kanske hon framstår som ”mindre farlig” i mobila teamet än den vanliga psykiatrin som mannen har tråkiga erfarenheter av.

– Kanske kan jag motivera honom att behålla kontakten med psykiatrin. Han behöver någon att prata med, säger hon.

Utanför Hansa stöter vi på en man i 55-årsåldern som sitter lutad mot en husvägg.

Han har sovit utomhus de två senaste dygnen. På Stadsmissionens härbärge hade det inte funnits plats. Och socialtjänstens boende som han tittat på ”har det inte blivit något av med”. Varför vet han inte. Han har inga pengar, är hungrig och har ont i ljumskarna efter att ha sovit på hårda stengolv. Hur länge han har varit hemlös vet han inte. När han blev hemlös ”upphörde tiden att existera på vanligt sätt”. Han har nyligen varit svårt sjuk och förlorat en nära anhörig. Dessförinnan har han förlorat sitt företag och äktenskap.

– Du vet inte hur det är att leva på gatan, allt försvinner. Det är ett hårt liv. Nej det är inget liv, det är överlevnad. Tack och lov så har jag inga barn, det är ingen som frågar var jag är hela tiden och som försöker få tag i mig. Hur skulle de kunna det, när jag bor i olika garage och trappor, säger han.

Mannen får skjuts till ett socialtjänstkontor. Några timmar senare hämtar vi honom igen. Då har han fått en check att köpa mat för och en betald hotellnatt. Dagen efter ska han ha ett nytt möte med socialtjänsten för att diskutera boendesituationen.

– Jag är så tacksam för det här och tacksam för att ni körde mig, säger han innan vi skiljs åt på Gustaf Adolfs torg.

Vi avslutar dagen på Träffpunkt Värnan vid Nobeltorget. En mötesplats för hemlösa, där också de med aktivt missbruk är välkomna. Här kan man köpa fika för en billig peng, just denna dag finns 200 mazariner med en karaktäristisk geting på, skänkta av tidningen Expressen som fått dem över efter något event de haft.

Här finns några datorer att surfa på, en tv, en telefon man får låna, en garderob med kläder och en tvättmaskin.

Här finns också några små avskilda rum där man kan få prata ostört med vänner, socialtjänsten, mobila teamet eller behandlingsassistenterna som jobbar på Värnan.

Här är stämningen god, två besökande kvinnor skämtar med personalen om allt från tv-programmet ”Bonde söker fru” till ansiktsbehandlingar. Skratten rungar så pass att ögonen tåras.

Det känns som att vi sitter i någons vardagsrum. Precis så ska det vara berättar Anna, en av de fyra anställda behandlingsassistenterna.

– Vår viktigaste uppgift är att skapa vardagsgemenskap och att folk ska känna sig hemma. För många är vi deras närmaste familj. De kommer hit för att berätta något de är ledsna eller glada över, de skickar kort ifrån behandlingshemmet och ringer om de sitter inne, berättar hon och tillägger:

– Vi ska också vara ett stöd och hjälpa folk att navigera rätt i systemet. Man kan behöva hjälp med att fylla i blanketter eller överklaga ett myndighetsbeslut.

Vi är alla överens om att blanketter av alla de slag är nog så krångliga för vem som helst. Snart övergår diskussionen i hur svårt det är att föreställa sig livet utan bostad och arbete. Det är ett heltidsjobb att vara hemlös slår Anna fast. Man måste vara kreativ för att klara sig.

– Mitt jobb ger mig perspektiv på tillvaron, säger hon.

– Ja, man inser hur bra man själv har det, säger Viveka.

Det är just vad jag tänker när jag lämnar gruppen på Värnan. 

 


FOTO: GABRIEL FLORES JAIR

 

Peter lever i skogen: ”Jag har själv valt det här”

51-årige Peter Johansson har varit utan bostad i tio år. Han säger att han har försökt med allt för att ändra på sin situation, utom att ge upp amfetaminet. Ett boende via socialtjänsten är inget alternativ för då ställs det krav på honom och han klarar inte av institutionskänslan där.
– Allt jag vill är att få vara ifred, säger han.

Någonstans i Malmö. Från vägen syns inget spår av mänskligt liv. Genom ett tätt buskage, på en liten stig når vi Peter Johanssons hem. Här har han bott i ett tält under den senaste månaden.

Dessförinnan bodde han på en plats inte långt därifrån.

– Men jag fick inte vara ifred där så jag fick flytta. De flesta går bara förbi och låtsas att de inte ser mig, då slipper de bekymra sig, sopar problemet under mattan. Men andra vill sabotera och stjäler saker.

Vi sitter utanför tältet under en presenning, Peter är noga med att jag ska sitta mjukt, på en sovsäck. Han bjuder på chokladflarn ur en plastburk.

Runt omkring oss ligger diverse saker utspridda; en pall, en stekpanna med en bit falukorv, en kaffekanna, ett cykelhjul. Ett ljus brinner i tältöppningen.

Han har i princip allt han behöver här, säger han. Om han saknar något så skulle det vara lampor och ett badkar, möjligheten att ta en dusch.

– Men jag har aldrig haft stora anspråk på nåt, jag ställer inte några höga krav. Jag har själv valt det här och får jag bara ha lugn och ro är jag nöjd.

Han växte upp i Borås och Småland och bodde i olika fosterfamiljer under uppväxten.

– Farsan åkte in och vi var fem barn, mamma kunde behålla två. Vi andra kom till barnhem. Jag var rätt besvärlig som barn, väldigt aktiv om man säger så, säger han och syftar på att han tror sig ha adhd.

– Men jag ser mest med glädje på min barndom. Jag hade inga konstiga fosterföräldrar, de lät mig vara fri. Frihet har alltid varit viktigt för mig, säger han.

Vad som ledde till att Peter blev hemlös får vi aldrig något rakt svar på. Det är många faktorer som kan ha inverkat. Peter berättar om fängelsestraff för olovlig körning och stöld. Att han är, som han kallar det, brukare av amfetamin.

– Jag försökte med allt för att få en bostad, men även fast jag är lugn och skötsam fick jag inget. Hyresvärdarna kan ställa krav, de vill ha nån med BMW, mina pengar dög inte.

Peter har provat att bo på härbärge och på något av socialtjänstens boenden, men han har kommit till slutsatsen att han hellre bor utomhus.

– Man blir helt institutionsskadad av de ställena. De har bestämda tider och man kan inte komma och gå som en fri man. Jag sitter hellre på kåken än att vara instängd där.

Nu bor han alltså i ett skogsparti, de kalla vintrarna motar han med varma kläder och ibland tar han sin tillflykt till källare eller trappor. Mat räcker den lilla pensionen med nöd och näppe till.

– Men jag står aldrig ute och tigger om pengar, det känns nedvärderande mot mig själv. Jag krusar inte någon.

Hur ser du på samhället?

– Vi ska ha samma rättigheter som alla andra, men det har vi inte. Om jag ska äta något så kanske jag inte blir insläppt på restaurangen, folk dömer en efter hur man är klädd. Folk har över huvud taget mycket förutfattade meningar. De tror att vi stjäler bara för att vi är hemlösa. Vi kan bli misshandlade av nattvakter. Det är ju allmänt känt att man slår neråt. Det är ofta som dörren stängs innan man ens öppnat den om man säger så.

Vad vill du säga till politikerna?

– Kyss mig i röven! Vågar du skriva det? Gör det! Politikerna ska jobba för andra men det verkar som att de jobbar mer för sig själva. Det är så mycket byråkrati och småpovar som sitter och bestämmer här och var. Jag har slutat bry mig. Allt jag vill nu är att vara ifred. 

Fakta: 

<h2>Läs även: <a href="http://www.malmofria.nu/artikel/89274">"Stora resurser till de hemlösa"</a></h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Bindor som möjliggör flickors skolgång

”Varför ska vi bry oss om dem som är långt borta? Tänk på positiva saker istället.” Så svarade chefen när Aliki Bendzovski föreslog att företaget där hon var anställd skulle skänka pengar till behövande. I dag har hon startat ett eget företag där en krona per såld produkt går till ActionAid. ”Jag får göra de två saker jag alltid velat göra, driva eget och hjälpa andra”, säger hon.

Skånes Fria

Akutläkare: ”Vi har nått bristningsgränsen”

Per Björgell, medicinskt ansvarig på akuten har sagt upp sig i protest. 15 akutläkare håller i ett öppet brev med honom om att akutverksamheten är underfinansierad och patientsäkerheten hotad. Men mer resurser kan det inte bli tal om enligt sjukhuschefen Bent Christensen. ”Vi har faktiskt inte mer pengar att dela ut”, säger han i en kommentar.

Skånes Fria

Marschera för tillgängligheten

Att gå till apoteket eller ta bussen borde vara en självklar rättighet för alla. Det är det inte – tillgänglighetsåret 2010 till trots. Och Malmö placerar sig långt ner i Humanas tillgänglighetsbarometer som jämför olika kommuner.

Skånes Fria

Hallå där, Sofia Halth...

Hallå där, Sofia Halth, Malmö, som valts till ny ordförande för Svenska Amnesty International. Vad står överst på din agenda som ny ordförande?

Skånes Fria

Solidaritetsafton för mapuchefolket

Mapucheindianerna utgör tio procent av Chiles befolkning. De lever under svåra sociala och ekonomiska förhållanden. När de kämpar för sina rättigheter möts de av våld, kränkningar och många sitter fängslade som politiska fångar.  Det berättar Monika Norell på Mapucheföreningen Gulamtun som anordnar en solidaritetsafton för mapuchefolket på första maj kl 17–22 på Tryckeriet, Rolfsgatan 7b, Malmö.

Skånes Fria

© 2024 Fria.Nu