Från Svalbard till Lesotho | Skånes Fria
Skånes Fria

Från Svalbard till Lesotho

Jonas Åkerman har varit med och utvecklat halkvarningssystem i Bulltofta, stöttat övergången till marknadsekonomiskt jordbruk i Zambia och motbevisat geologiska ”sanningar” i Arktis. Nu hoppas han att fler ska rösta för en bättre miljöpolitik.

Jag möter Jonas Åkerman på en studieresa för doktorander till Svalbard – precis som den resa som han själv åkte på 1972. Då hade han egentligen redan spikat ett annat ämne för sin doktorsavhandling, men i stället fastnade han för denna ögrupp, mitt emellan Norge och nordpolen.

– Jag blev fascinerad. Det fanns så många ”sanningar” som jag ville titta vidare på.

1980 kom avhandlingen, som bland annat visar att stenarna i området i första hand har slipats ned av luftburna iskristaller, snarare än av vindburen sand.

Parallellt med forskningen jobbade han som meteorologassistent på SMHI:s anläggning i Bulltofta utanför Malmö. Det innebar bland annat att han var med och utvecklade det halkvarningssystem som nu används både i Sverige och Europa.

Under arbetet med sin avhandling såg han också att Sida sökte en meteorolog till ett projekt om grundvatten i Indien. I två år jobbade han med att analysera nederbörd och avdunstning och utbilda indier i avläsning och analys. Sedan återvände han till Lund, doktorerade och började att jobba som forskare och lärare. Jag får dock en känsla av att Jonas Åkerman aldrig helt har passat in i den akademiska världen. Hans första jobb var som sjöman på bananbåtar, och reslusten har lett till många uppdrag vid sidan av forskningen.

– Jag har tagit tillfällen i luften när de har dykt upp, säger han.

Nästa utlandsuppdrag var tre år i Lesotho som koordinator för mark- och vattenvårdskomponenten av SADCC (senare SADC), södra Afrikas motsvarighet till EU. Det handlade om att samordna samarbetet mellan länderna, och optimera och rationalisera knappa resurser.

Efter en sväng i Lund erbjöds han sedan att bli chefrådgivare på jordbruksministeriet i Zambia. Bakgrunden var att enpartisystemet under Kenneth Kaunda nyligen hade avskaffats, och att landet i stort sett från en dag till nästa skulle övergå från planekonomi till marknadsekonomi.

– Bönderna var inkörda i ett socialistiskt system där de fick utsäde och konstgödsel. Plötsligt skulle de köpa in det de behövde och sälja sina varor, men det fanns ingen infrastruktur för det. Det var en ganska komplicerad process att vända den skutan. Det var en mycket intressant uppgift, inget jag var utbildad för men det gick med vanligt svenskt sunt förnuft.

Fram till regeringsskiftet hade Sverige satsat på att bygga upp kooperationer i Zambia. Enligt Jonas Åkerman var det dock inte bönder som var medlemmar, utan ministrar, som försvann när Kaunda avsattes.

– Det fanns ett separat system av ”sko dig själv” som svenskt bistånd hade stöttat i 30 år. Väldigt mycket biståndspolitik har varit fullständigt kokobananas. Jag är jättebesviken att vi inte har lärt oss mer om vad som fungerar och inte av den svenska biståndspolitiken, under 50 år som en av de ledande biståndsnationerna internationellt. Det är en katastrof.

Vad tycker du kännetecknar bra bistånd?

– Det är en sund utveckling att fler frivilligorganisationer har kommit in. De har en mer jordnära syn på saker utan en massa politiska hänsyn och ställningstaganden. De jobbar direkt med den lokala befolkningen och problemen. Kanske skulle man kanalisera mer bistånd därigenom. Jag tycker att bistånd ska gå till de länder som behöver den bäst, och att man ska satsa rejält där man satsar – etablera kontakt med några och se till att svenska pengar kommer till nytta så att det blir en substantiell förändring.

Efter fyra år i Zambia var det dags att återvända till Lund. Några månader senare fick Jonas Åkerman en stroke och sedan dess har han bott i Sverige.

– Det blev ett helt nytt liv. Jag överlevde, men inte mer. Det krävdes en lång rehabilitering innan jag kom på benen igen.

Nyligen gick han i pension, lite motvilligt, men han tänker fortsätta att resa till Svalbard så länge det går. Klimatförändringarna syns extra tydligt i Arktis, berättar han. Ett konkret exempel är en flods utflöde mot havet, några hundra meter från Isfjord radio på Kapp Linné, där vi sitter och pratar.

– Global uppvärmning gör att det blir mindre havsis i polarbassängen. Stranden är då oskyddad från vinterstormar, som bygger en vall på stranden. Den vallen stänger utloppet och det finns inget vatten på vintern som kan hålla det öppet. När våren kommer, med smältvatten, är vallen hård som betong och det blir översvämning. Fåglarna (till exempel ejder, tärnor och vadare) som har lagt ägg på stränderna innanför vallen får både ägg och reden förstörda. På grund av den korta säsongen kan de inte lägga nya. Det finns en jättespännande kedja från det globala till individen. Det är drastiskt och ofta enkelt att se det som sker.

Och det handlar inte bara om djur och växter.

– I många sammanhang kan man byta ut ejdern mot människan. Vi måste anpassa oss genom att flytta eller bygga. Det viktigaste är att rösta fram de politiker som man tror står för den bästa miljöpolitiken, som tänker ett steg längre än mandatperioden och vågar ta dyra, obekväma beslut. Det viktigaste trots allt är att myndigheterna sätter gränser för de stora aktörerna. Det är inte individerna som är bovarna utan den samordnade miljöpolitiken.

Fakta: 

Fakta

Namn: Jonas Åkerman

Bostadsort: Lund

Aktuell: Nyligen pensionerad docent i naturgeografi, Lunds universitet

Rekommenderade artiklar

Ny ekoby får 1,6 miljoner

Den planerade R:ekobyn i skånska Röstånga har just fått 1,6 miljoner kronor i Leader-pengar från EU.

Landets Fria

Karta visar hur Skånes stränder försvinner

Skåne är den del av Sverige som drabbas hårdast av stranderosion. Med stigande havsnivåer väntas än mer av kusten försvinna. Därför jobbar nu Sveriges geologiska undersökning (SGU) med att ta fram ny information om hur stränderna faktiskt ser ut – och var riskerna är störst.

”Vi är inte de enda som inte har råd”

I Marias familj ska omkring 15 000 kronor räcka till fem personer i en månad. Fattigdomen betyder både stress och skam. ”Jag kan inte bara tänka 'det här behöver jag', så tajt är vår budget.”

Hon hoppas på återförening

Dega har väntat i fyra år. När hon till sist fått möjlighet att genom ett dna-test visa att hennes söner verkligen är hennes – så är det försent. Två av dem har nyligen blivit myndiga.

© 2018 Skånes Fria