Debatt


Fritjof Carlsson-Brandt
Skånes Fria

I vilket samhälle vill vi bo?

Varannan ung vuxen i Lund och Malmö saknar eget boende. I veckan släppte Hyresgästföreningen en färsk rapport om hur unga vuxna bor och hur de vill bo. Inte oväntat ökar gapet. Allt färre bor som de vill. Men bostadsbristen handlar i grund och botten om ekonomi och fördelningspolitik och i synnerhet om vilket samhälle vi vill ha. Det skriver Fritjof Carlsson-Brandt Bostadspolitisk projektledare på Hyresgästföreningen.

När jag började engagera mig i bostadspolitiken blev jag förbryllad över hur många det var som inte verkade tycka att bostadsbristen var en politisk fråga. Numera har jag förstått att bara ett fåtal av politikerna verkar tycka det själva. Det känns som om makthavare som har möjligheten att skapa förändringar ofta undviker att prata om det större sammanhanget.

Bostadsbristen ökar. Det är ett faktum som tyvärr inte tycks förvåna någon längre. I dag bor över 24 procent av alla unga i Malmö mellan 20 och 27 år hemma hos sina föräldrar. Det är den högst uppmätta siffran någonsin, men inte ens denna siffra höjer man på ögonbrynen för längre.

Det skulle behöva byggas 9 300 bostäder i Malmö och Lund, bara för att täcka dagens behov. Förra året lyckades man bara få till 1 000 nya bostäder i Malmö. Detta är tyvärr en trend som pågått länge nu och som inte ser ut att avta.

Men det handlar inte bara om vilken syn andra har på unga, utan också om vilken syn unga har på sig själva. Som ung både förväntar man sig och förväntas uthärda dåliga förhållanden, både på arbetsmarknaden och på bostadsmarknaden. Bostadsbristen har blivit en del av en grå vardag och allt för många tycks ha glömt bort hur svårt det är att bli självständig och känna sig fri utan att ha ett eget hem att bestämma över och ta eget ansvar för.

Han syns inte speciellt ofta, den där bostadsministern. Men när han väl dyker upp talar han sig varm om alla små saker som ska ”ses över”. Exempelvis att vi borde kunna strunta i buller- och handikappskrav när det gäller bostäder för unga människor. Man tycks tycka att unga människor ska vara nöjda om de får ett boende över huvudtaget.

Fast det sannerligen är bättre att det i alla fall byggs några bostäder än att det inte byggs alls, är alla lösningar inte bra lösningar. Det har blivit populärt att tala om så kallat ”kreativa lösningar”, vilket till exempel innebär att man tycker att det borde kunna byggas bostäder av gamla billiga containerar till unga. Men visst finns det något symboliskt i tanken på att unga ska bo i containrar? Lite som att unga människor ska förvaras tills de blir vuxna nog att bli en del av det verkliga samhället där de kan bo på riktigt. Det säger en hel del om hur dagens unga värderas.

Hemmet borde vara den plats där man ska kunna kan känna sig trygg, oavsett hur mycket det stormar i livet i övrigt. Ändå har andelen som bor under osäkra förhållanden, så som boende i andra hand, ökat från 23 till 31 procent på tio år. Man sitter fast i en vardag av osäkerhet, som från politiskt håll tyvärr ofta kallas för flexibilitet. Unga människor betraktas som gummiband som det går att dra i, trycka in och sträcka ut så att de passar det pussel som lagts av någon annan.

Samtidigt är just detta den enda konkreta lösningen som regeringens bostadspolitik fått fram de senaste åren. Gynnsammare möjligheter att hyra ut i andra hand. Den enskilda privata ”hyresvärden” får ökat spelrum att dryga ut sina inkomster i form av friare hyressättning på en redan utsatt hyresgästs bekostnad.

Jag tror inte att kreativa lösningar och fifflande med reglerna är lösningen på bostadsbristen. Däremot vet jag att det behövs en ny bostadspolitik som tar ansvar för det marknaden har misslyckats med: bostadsbyggandet. Detta är heller ingen nyhet, ändå tycks det vara väldigt förvånande för många. Speciellt för politiker.

Bland annat måste många av våra miljonprogram rustas upp, utan att det innebär orimliga hyreshöjningar för de boende. Om hyresrätten också omfattades av Rot-avdraget skulle detta vara möjligt. Både staten och kommuner måste även ta en mer aktiv roll och bli bättre på att samverka för att stimulera bostadsbyggandet på allvar.

Det är viktigt att bostadspolitiken blir en valfråga nästa år, men också att bostadsfrågan börjar ses som en del i helheten. Människans liv är något i vilket bostaden är en del, men inte allt. Det är den bredare bilden som borde vara kartan för hur vi bygger framtiden. Frågan vi måste ställa oss är inte bara hur vi ska bo, utan även vilket samhälle vi vill leva i.

Fakta: 

Fritjof Carlsson-Brandt är bostadspolitisk projektledare, Hyresgästföreningen.

Replik: Bostadskrisen kräver nya lösningar

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

West Pride behöver mer politisk sprängkraft

HBTQ West Pride bör lyssna på krav från hbtq-rörelser om intersektionella perspektiv. Vi upplever att West Pride saknar viktiga synsätt och behöver mer politisk sprängkraft. Därför vill vi utgöra en mötesplats och upprätta ett offentligt rum där vi försöker ta ansvar för maktordningar och ge utrymme åt fler röster än de som brukar få komma till tals. Detta är vad en hbtq-festival borde handla om, skriver arrangörsgruppen bakom The Rest.

Göteborgs Fria
Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu