Debatt


Adrian Engström • SALO
  • Ingen bildtext
Skånes Fria

Pressa inte utsatta människor till meningslös sysselsättning

Måla simbassänger, bära möbler. När Landskrona stad krävde motprestationer av socialbidragstagare fick de skarp kritik av Socialstyrelsen. Men från och med den 1 juli blir Landskronamodellen nationell. I veckans debatt rasar Adrian Engström från Sveriges anställningslösas landsorganisation, SALO, mot vad han beskriver som en återgång till fattigvården.

I Landskrona har socialbidragstagare sedan 2006 tvingats arbeta oavlönat i stadens parker och även åt enskilda tjänstemän inom kommunen. Att villkora utbetalningar av försörjningsstöd är något flera kommuner i landet satt i system under de senaste åren. Riksdagen har nu beslutat om en lagändring som innebär att det är fritt fram för denna så kallade Landskronamodell. Kommunerna slipper med andra ord att kringgå lagen i sin iver att sysselsätta dem som ansöker om ekonomiskt bistånd.

Via kommunernas jobb- och arbetscentra aktiveras i dag socialbidragstagare genom att under hot om indragen ersättning söka jobb som inte finns eller rensa ogräs i städernas parker. I många fall upplever människor insatserna som ren konfiskering av tid.

Kritiken mot kommunernas sätt att tolka socialtjänstlagen och utforma sina modeller har varit massiv. Socialstyrelsens inspektioner har påvisat tydliga brister i bemötandet av socialbidragstagare och i hur socialtjänstlagen tillämpas. Istället för att lyssna till denna kritik har Folkpartiet valt att driva på för en lagändring, något som nu alltså röstats igenom på riksdagsnivå. Socialdemokraterna, som redan 1998 öppnade för aktiveringstvång av unga, valde att ställa sig bakom förslaget. Arbetslinjen förblindar också det så kallade framtidspartiet.

Landskronamodellen är sprungen ur kommunala beslut om att inga ersättningar ska utbetalas utan krav på motprestation. Eller som kommunstyrelsens ordförande i Landskrona, folkpartisten Thorkild Strandberg, försvarat saken:

”Det är bättre att göra något än ingenting alls.”

Vilka belägg finns för att så är fallet?

Vare sig aktuell forskning på området eller de utvärderingar som gjorts av kommunernas aktiveringsinsatser tyder på att dessa leder till avlönat arbete och egen försörjning. Inte heller att tvingas söka jobb kvantitativt är något som enligt forskningen ökar chansen att få ett arbete. Insatserna är dessutom kostsamma och upplevs förnedrande av många som tvingas delta i dem. I Landskrona har modellen vare sig lyckats öka sysselsättningen eller minska kostnaderna för försörjningsstöd. Denna primitiva politiks främsta syfte förefaller snarare vara att förstärka skillnaderna mellan arbetare och arbetande. Den anspelar på en envist kvardröjande myt om att arbete är synonymt med nytta.

Att i disciplinerande syfte pressa arbete och motprestationer ur utsatta människor är knappast något som uppfunnits i Landskrona. För ungefär ett sekel sedan var det fattigvården och arbetslöshetskommisionen som hade i uppgift att sysselsätta dem som saknade en försörjning. Trots stora kostnader för att driva sysselsättningsanstalter och försörjningshus har aktiverings- och sysselsättningsåtgärder avlöst varandra sedan dess. I början av 1900-talet motiverades insatserna med att understödstagarandan som skulle stävjas. Högern menade att människor hellre lyfte bidrag än gjorde rätt för sig genom arbete.

I dag gömmer sig samma cyniska människosyn bakom definitioner som kompetenshöjande verksamhet eller bakom syften som att stärka den enskildes ställning på arbetsmarknaden. I ett samhälle underställt arbetslinjen anses människor lata och arbetsovilliga. Då som nu.

Flertalet av de som vänder sig till kommunernas försörjningsenheter är människor utan anställning, en tydlig effekt av den raserade a-kassan och sjukförsäkringen inte minst. Fallgropar och trösklar är numera vad som kännetecknar våra trygghetssystem. En växande skara tvingas leva på anhöriga men för många är försörjningsstödet den enda möjlighet som återstår när mat och hyra ska betalas.

Landskronamodellen framstår som ett försök att ge gammal unken kravpolitik en ny etikett. Att också Socialdemokraterna väljer att bekämpa påstådd understödstagaranda tillsammans med allianspartierna är minst sagt beklagligt. Kanske är behovet av kompetenshöjande verksamhet större inom socialdemokratin än i Landskronas parker.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu