En armé av älskare kan inte förlora
Under en Prideparad i New York för många år sedan eller för inte så länge sedan beroende på hur en ser det, delades flygblad ut skrivna av anonyma queeraktivister med titeln Queers read this. Året var 1990 och aids en dödlig sjukdom som spreds inom gayvärlden medan samhället i mångt tyckte att bögarna fick skylla sig själva. I Sverige var det vid denna tidpunkt ungefär likadant, om än i mindre omfattning och med möjlighet till vård för de flesta. Begreppet queer var knappast ett ord i gemene hens mun (här), rätten för homosexuella par att gifta sig var obefintlig, rätten till adoption likaså, och transvestism klassades som en sjukdom, vilket det gjorde ända fram till 2009. Dessa historiska fakta är lika sorgliga som det faktum att transsexualism i Sverige år 2014 fortfarande klassas som ett psykiskt tillstånd där den hjälpsökande initialt lämnas i händerna på en haltande psykvård. Nämnde jag att suicidrisken är mycket hög i denna grupp?
Författaren och kritikern Lyra Ekström Lindbäck har med kollegan Elin Bengtsson, båda redaktionsmedlemmar i litterära tidskriften Fikssion, tagit på sig att översätta dessa samlade texter till svenska, för märkligt nog har ingen gjort det tidigare. När jag håller Queer Nation-manifestet i handen är det en tunn svart sak med den gamla homosymbolen rosa triangeln på framsidan och bokens titel i vit text över den.
Texterna i sig, inklusive ett briljant förord av översättarna själva, berättar om en värld där frustration, utsatthet, hat, förakt och exkludering är någonting en queer varje dag tvingas förhålla sig till vare sig hen vill eller inte. Det är personliga utsagor om hatbrott, mord och politisk ignorans. Det är vanmakt över häxjakten på homosexuella sedan aids intåg i heterovärlden. Det är raseri och sorg över hatet, det specifikt riktade våldet, hotbilden som aldrig upphör. Och om irritation över heterovärldens inbillade rätt att hälsa på i queervärlden när den känner för det, för att det är ”lite ball”, men sen inte vilja dela sin egen med queers, och om heteros inbillade förståelse i processer som att till exempel komma ut. Men det är också om kärlek människor emellan, om kamp och motstånd, om uthållighet och stolthet och att inte vika ner sig eller sin rätt att existera, no matter what.
All denna energi. Alla dessa röster, öden och vittnesmål. Det är svårt att värja sig. Rösterna slår emot mig när jag läser, och även om den litterära kvaliteten varierar och det stundtals känns som om rösterna riktar sig mer till queers av manligt kön än kvinnligt så är det fortfarande en viktig text, och kommer så vara för lång tid framöver. Hur gärna vi än tror att vi lever i en tolerant och inkluderande kultur så lever queers fortfarande under hot. Queer bashing tillhör ingalunda dåtiden och det finns en politisk berättelse som inte stämmer med den dagliga verkligheten för många. Att homopar numera har rätten att gifta sig och adoptera barn betyder inte att acceptansen automatiskt blommar som fanns det inget annat. Präster kan vägra homovigsel om de vill, länder kan vägra homopar som adoptanter och att komma ut är fortfarande otänkbart för många. För att göra det hela enkelt: hur ofta ser du ett homosexuellt par hålla handen på gatan i din stad? Det låter kanske banalt, men är inte mindre sant för det.
Queer nation-manifestet är en plats att finna kraft i. Kanske mest för den som inte har någonstans att vända sig, den som inte har ett sammanhang, en partner, en vän, men även för dem som redan har detta, för kraften behövs. Kanske nu mer än någonsin om en ser till de hårda politiska vindar som blåser i närliggande länder gentemot hbtq-grupper.
För att citera en röst i boken: ”Du kan lära dig mer genom att ha klänning en dag än att ha kostym för resten av ditt liv.” Om jag vore man: Med största sannolikhet, ja. Att vara öppet queer i dag är fortfarande att avvika från en given norm, och det i sig är alltid ett risktagande. Hur en än vrider och vänder på det.