Det verkar som om att rösta är det enda rätta och riktiga att göra, enligt en borgerlig demokratisk uppfattning. Det är den sanna formen av medborgarinflytande, långt viktigare än övrigt samhällsengagemang. Det spelar ingen roll om du är oerhört aktiv i din hyresrättsförening, driver ett kulturhus eller jobbar ideellt för utsatta kvinnor. Om du inte röstar är du en medborgare som inte tar ansvar för samhällsutvecklingen.

Vi lever i tider där diskussionen kring begreppet demokrati är fullständigt förvirrad. I valtider blir detta mer uppenbart än någonsin.

Det finns en förhärskande uppfattning om att den bästa formen av demokrati är att alla medborgare går och röstar vart fjärde år, sedan bör de lämna politiken åt sitt öde. Lämna över demokratin till de politiska representanter som man satte ett kryss för den där valdagen. Denna uppfattning bygger på enkelriktad makt och det politiska samtalet som en monolog.

Värst med denna diskussion är det underliggande hotfulla budskapet. Den fullständigt demokratividriga uppfattningen om att rättigheter är villkorade. Rätten att rösta måste naturligtvis innebära rätten att inte få rösta.

En garanterad rättighet får inte på något vis efterföljas av ett tvång att nyttja denna rättighet.

I en tid där diskussionen om demokrati finns på varenda ledarsida dagligen blir rösträtten en medborgerlig skyldighet snarare än rättighet. Denna syn breder ut sig allt mer. Även på vänsterkanten finns allt mindre kritik mot parlamentarism och mindre krav på utökad demokrati. Det är samma visa överallt: ”Gå och rösta!” ”Du måste!” ”Det är bortskämt att tro att du ska hitta ett parti som överensstämmer exakt med dina åsikter, välj det minst sämsta alternativet.” ”En bortkastad röst är en röst på din värsta fiende! Rösta, annars gynnar du SD!”

Det är aldrig medborgarnas fel om valdeltagandet är lågt. Självklart handlar det inte om lata och oengagerade människor som måste skärpa sig.

Problemet ligger hos politikerna. Om de inte förmår att skapa en parlamentarism som engagerar folk har de ett problem som de måste åtgärda. Om man nu prompt ska ha ett system med politiska representanter är det faktiskt inte mer än rätt att kräva av dessa att de tar sitt ansvar.

Faktum är att staten behöver aktiva medborgare för att legitimera sin existens. Men de måste vara aktiva på rätt sätt. Medborgarna ska vara bevakade, synliga, reglerbara. Inte maskerade aktivister, inte del av ett ansiktslöst motstånd. Inte på något sätt hotande mot statens våldsmonopol utan kontrollerbara. Alla papper i ordning, skrivna på rätt adress och beredda att visa en giltig legitimation om polisen kräver det.

Det är inte konstigt att människor känner sig uppgivna inför partipolitiken. Det blir alltmer uppenbart att gränsen för vad som är möjligt att göra går vid det ekonomiska systemet. Det välfärdssystem som nu nedmonteras byggdes upp i tider av extrem ekonomisk tillväxt.

Det finns inga partipolitiska drömmar om en bättre värld om det inte finns ett ekonomiskt utrymme att uppfylla dessa. Det skulle kräva en verklig, radikal, systemomvälvande ambition. Knappt ens det. Det skulle kräva tydliga systemfördelande ambitioner. Inte bara de reaktiva åtgärder som stopp på vinster i välfärden eller skattesänkningarna. Hittills har jag sett mycket få sådana tendenser hos de etablerade partierna.

Läget kan kännas hopplöst, den ena valdebatten efter den andra; och känns det inte egentligen som att alla säger samma sak och ser likadana ut? Då är det viktigt att minnas att du självklart, ofrånkomligen, naturligtvis har all rätt i världen att inte rösta. Man måste inte.

Och kom ihåg att du får ta och höja rösten även utanför partilokalen. Även om det inspirerar någon indignerad borgerlig skribent till ytterligare en krönika om medborgares aktivism som det yttersta hotet mot demokratin.