En chockvåg av besvikelse gick genom den europeiska vänstern när den grekiska regeringen gav upp striden mot Trojkan. Inför hotet att tvingas lämna euron övergavs de vallöften som fört den till makten. EU:s första vänsterregering hade misslyckats.

Men i nederlagets efterdyningar började en process som är på väg att förändra den europeiska vänsterns syn på euron. Före Syrizas nederlag var svenska Vänsterpartiet näst intill ensamt bland de dryga 30 vänsterpartierna i EU om att säga nej till valutaunionen. Bland euroländernas vänsterpartier förespråkade bara det holländska SP och två eller tre partier till ett euroutträde. Detta förändras nu snabbt. Är ett utträde ur valutaunionen en förutsättning för en framgångsrik vänsterpolitik, frågar sig de flesta partier.

Ett klart svar ger Oskar Lafontaine, den europeiska vänsterns galjonsfigur framför andra. Partiledare för tyska Die Linke tills en cancersjukdom tvingade honom att avgå, men också före detta socialdemokratisk partiordförande, finansminister och en pådrivande kraft för eurons införande. I dag förespråkar han att euron överges.

”Det finns inga förutsättningar för en vänsterpolitik på regeringsnivå om vänstern inte har tillgång till traditionella makroekonomiska verktyg som räntepolitik, växelkurspolitik och en oberoende finanspolitik”, skriver han i ett öppet brev till den italienska vänstern i tidningen Il Manifesto.

Det är en åsikt som delas av allt fler medlemmar i det tidigare europositiva Die Linke. Och inte bara där. I Frankrikes största vänsterparti, Parti de Gauche, rasar debatten.

”Vi måste vara beredda att lämna euron. Syrizas värsta misstag är att partiet inte förberedde ett sådant utträde”, skriver partiets nationella sekreterare Guillaume Etievant på sin blogg. Andra däremot håller fast vid euron och menar att målet är att förändra valutaunionens regelverk.

I Grekland ledde Syrizas kapitulation till partisplittring och bildandet av partiet Folklig Enhet, UP, med euroutträde i programmet. Det slovenska vänsterpartiet IDS öppnar för ”att återinföra en nationell valuta och återvinna monetär självständighet”. Och i Portugal anser både kommunistpartiet och vänsteralliansen Bloque de Esquerda att vänsterpolitik förutsätter ett euroutträde.

Den nya eurokritiska vänsterdebatten följer flera spår. Några menar att om en vänsterrege-ring visar sig beredd att lämna euron kan det leda till eftergifter från EU som gör att hotet aldrig behöver fullföljas. Andra menar att budgetregler och nyliberala principer är så fast förankrade i fördragen att EU inte kan överge åtstramningspolitiken. Och att ändra fördragen kräver enhällighet och kommer aldrig att accepteras av Tyskland.

Andra lyfter, liksom svenska Vänsterpartiet, även fram ekonomiska samband. Att euron i många länder har inneburit en pris- och lönespiral och kraftigt försämrad konkurrenskraft. En politik som med offentliga investeringar eller höjda minimilöner stimulerar ekonomin skulle därför leda till ökad import och nya lånefinansierade underskott i utrikesaffärerna om valutakursen inte samtidigt kan korrigeras.

Att det var ett misstag att undvika eurokritik av rädsla för att spela extremhögern i händerna är de flesta emellertid ense om. Följden blev att extremhögern ensam formulerade många medborgares växande missnöje med euron.

Ett land där eurokritik från vänster inte fått fäste är Spanien. Både det traditionella vänsterpartiet Isquerda Unida och det nya Podemos försvarar ett fortsatt euromedlemskap. Podemos ledare Pablo Iglesias går så långt som att säga att Syrizas ja till EU:s diktat var ”det enda möjliga”. Inför nyvalet den 26 juni samverkar de båda partierna. Opinionsmätningar visar att de kan bli största parti, och därmed möjliga regeringsbildare. Om så blir fallet ställs det snabbt inför samma utmaningar som mötte Syriza för drygt ett år sedan.