Efter att den gemensamme vännen Karrer blir intagen på sinnessjukhus börjar Oehler och romanens namnlöse berättare att gå ut och gå. Under dessa promenader vidrör de genom diskussioner bakgrunden till Karrers alltför hastiga insjuknande, deras aversion mot den österrikiska staten och livets bittra bismak.

Med Gå fortsätter Tranan sin stora satsning på den österrikiska författaren Thomas Bernhard och följer upp kortromanen Ja, som utkom på förlaget i våras.

Bernhard tillhör tillsammans med Ingeborg Bachmann och Elfriede Jelinek den österrikiska litteraturens absoluta giganter efter andra världskriget. Det är egentligen märkligt att Bernhard är en relativt säljstark författare eftersom han är rätt svår att ta till sig för en ovan läsare. Upprepningarna är många; interpunktionen är sparsmakad, kommateringen frekvent liksom användandet av kolon och semikolon. Det är stilmässigt snyggt och råder ingen tvekan om att Bernhard är en elegant författare rent språkligt såväl som i berättande och filosofi.

Som filosofiskt experiment är Gå ett typexempel på bernhardsk livspessimism. Genom Oehler gestaltas misantropens syn i att avla fram barn som oförnuft; existensen är ett misstag, menar Oehler vidare. Det är ett ständigt ifrågasättande av allt: varför går vi upp om morgnarna, varför sover vi, varför äter vi, varför lever vi?

Vissa – för Bernhard typiska – teman återkommer i verket. Självmordet är ett sådant motiv som återfinns även här och precis som i det mer kända verket Skogshuggning, där berättaren efter en längre tids självvald landsflykt återkommer till Österrike.

Detta spår visar sig även i Gå. Att återkomsten till ett sammanhang, ett land eller en stad, i sig själv är negativ. Allting du flyttar ifrån är likadant när du återkommer: ingenting förändras i din frånvaro.

Gå är det vi gör. Vi går vidare när någonting i vår tillfälliga tillvaro på denna jord ruckas. Ständigt, ideligen går vi vidare och lämnar livets vedermödor bakom oss.