EU-valet må ha varit skrämmande på sitt sätt, men det utgjorde i flera avseenden en frisk fläkt i den svenska politiska debatten. Emellanåt glimrade det faktiskt till av värderingar, ideologi och visioner. Politik helt enkelt. När partierna nu mobiliserar inför höstens riksdagsval är ridån åter på väg att gå ner.

Snabbt mörkläggs visionerna och vi är tillbaka i realpolitikens och trianguleringens slentrian. Jobben, arbetslösheten, tillväxten – mantrat känns igen. Inga ordalag verkar vara starka nog då partierna ska beskriva den arbetslöshetsbest som fortsatt hotar oss alla. Minns statsministerns snyftande tal om att inte känna sig behövd då klockradion ringer, eller oppositionsledarens app på samma tema. Arbetslösheten är fortsatt den väderkvarn mot vilken vi måste mobilisera till varje pris. Skillnaderna mellan regeringens reformer och de som oppositionen nu marknadsför som mirakelkurer mot arbetslösheten är ytterst marginella. Regeringen Persson införde aktivitetsgaranti och vuxendagis. Regeringen Reinfeldt byggde jobb och utvecklingsgaranti med fas 3 som kronan på verket.

Dagens arbetsmarknadspolitik är inte något annat än ett skådespel av jobbskapande, meningslöst jobbsökande, disciplinering och kontroll. Spelets aktörer ikläder sig villigt sina olika roller när kriget mot arbetslöshetsbesten iscensätts. Politiker, myndigheter, medier, ekonomer, alla kan de sina repliker sedan länge. Notan för spektaklet är dessvärre inget som går att skoja bort. Bakom siffertrixandet och retoriken är det de arbetslösa som betalar priset, ekonomiskt och socialt.

Arbetslöshet – överskott av arbetskraft – är inte per definition ett problem. Vore det inte för de usla ersättningarna, den påtvingade skammen och myndigheternas kränkande bemötande skulle arbetslösheten kunna bli en befrielse. Om vi istället väljer att omfamna det faktum att färre kan producera mer utgör överskottet på arbetskraft istället ett gigantiskt kapital. Detta vare sig lösningen stavas basinkomst, arbetstidsförkortning eller friår.

Tyvärr talar lite för att vi efter valet får en regering som vågar tänka nytt på det arbetsmarknadspolitiska området. En bred politisk majoritet håller den skorstensrykande efterkrigstillväxten som mer realistisk än lösningar för fördelning av arbete och skapande av välstånd. Uppenbarligen är det lättare att se i backspegeln än att tänka nytt. Men lösningar finns det gott om, det tål att poängteras. Vare sig fokus ligger på arbetsmarknaden, på miljöproblemen eller på andra angelägna områden ligger inte svårigheten i att det saknas alternativ.

Dessa reformer har dessutom potentialen att bli just realpolitik då de är fullt genomförbara och i många fall väl utredda. Alternativen till dagens girighet och kortsiktighet finns precis runt hörnet. För att nå dit krävs bara en gnutta politisk vilja och en portion visionärt mod.

Mycket talar för att vi får en ny regering, men frågan kvarstår: får vi en ny politik?