Jag skriver detta med sorg och besvikelse i hjärtat.

Hela mitt vuxna liv har jag varit utomparlamentarisk aktivist. Jag har – liksom många andra – inte haft tilltro till partipolitik och valt att gå en annan väg för att driva förändringsarbete. Nyligen bestämde jag mig till slut för att ändå ge partipolitiken en chans. Jag valde Feministiskt Initiativ av många anledningar, men det starkaste skälet var att Fi kommer närmast den partipolitiska formulering av antinationalism och öppna gränser som jag tror på.

När det kommer till denna fråga fattas de mest avgörande besluten på EU-nivå. Jag lade min röst till Europaparlamentet på Soraya utan att tveka, med övertygelsen om att hon skulle göra allt i sin makt för att driva frågan framåt och successivt arbeta med oss andra för att riva Fort Europas murar.

När Soraya lät meddela att hon valt att ingå i den socialdemokratiska gruppen S&D för att ha rösträtt i utskottet LIBE hajade jag först till, men förstod snart hennes resonemang om att det var i den gruppen som hon skulle ha störst möjligheter till påverkan i mänskliga rättighets- säkerhets- och migrationsfrågor.

I veckan kom ett nytt besked som chockerade när hon lät meddela att hon motvilligt röstat in Juncker, trots att han bland annat vill stärka murarna och driva en politik som står så långt ifrån frågan om öppna gränser som det bara går att föreställa sig.

Hon hade möjlighet att lägga ner sin röst men valde ändå att rösta ja delvis med motiveringen att Juncker ändå skulle ha blivit invald samt att hennes röst var avgörande för att få in en kommissionär. Hon vill jobba långsiktigt med kommissionärerna och nära ledningen i den grupp hon sitter, för störst möjlighet till påverkan.

Konsekvensen blir att kompromissa bort frågan om gränserna, bland annat. Och jag kan inte ställa mig bakom att Fi har röstat på en person som förespråkar allt det som jag kämpar emot, oberoende vilka skäl det finns som skulle kunna rättfärdiga det hela.

Det finns många politiska oförrätter som skulle kunna argumenteras för och emot. Vi såg till exempel hur Miljöpartiet försökte snacka bort att de ingick migrationsöverenskommelsen med regeringen som fick ödesdigra konsekvenser för många, genom att försöka hävda att de därigenom ändå bidrog till att till exempel kunna driva igenom vård för papperslösa.

Sådant är det partipolitiska spelet. Smutsigt.

Med allt detta sagt vill jag poängtera att jag har stor respekt för Soraya och hennes kunskaper och erfarenheter. Jag kan bara föreställa mig hur tufft det måste vara att befinna sig där hon är just nu.

Inom Fi är vi många personer med starka viljor och åsikter som ibland skiljer sig åt. Vi måste inte alltid hålla med varandra, men vi håller alltid om varandra

Frågan om antinationalism och öppna gränser är den som jag brinner för mer än någon annan. Den vilar på en vision och en kamp som kommer att kräva många hårda strider. Det gäller att vara beredd på att ta det. Och det är inte en kompromissbar fråga för mig.

Jag inledde med att skriva att jag känner sorg och besvikelse. Mer än något annat handlar de känslorna om att Sverige, Europa och världen ser ut som det gör och att de få goda krafter som finns alltid verkar i motvind. Det är tröttsamt och dagar som denna går luften ur oss. Men kampen fortsätter och vi ger aldrig upp.