Träsk kan ses som symbol för rådande klimatpolitik, som illaluktande och läskiga eller som livets vagga. Våtmarker utgör en brygga mellan land och hav samtidigt som de renar vatten och är viktiga livsmiljöer för många arter.

Trots detta är de bland de mest utsatta ekosystemen i stora delar av världen. I Sverige har 90 procent av alla våtmarker försvunnit på grund av bland annat utdikning.

– För oss kan träsket lyfta locket till många dolda maktstrukturer. Det är icke-önskade platser som inte är mätbara och värdefulla. Dessutom luktar de illa och man vet inte hur djupa de är. Det kladdiga, svårhanterliga och komplexa ses som ett farligt hot.

Så förklarar Signe Johannessen, ordförande på Art lab Gnesta, en del av lockelsen med träsk utifrån ett konstnärligt perspektiv.

Projektet Swamp storytelling började för två år sedan som ett utbyte med den marinbiologiska forskningsstationen ANET i Indien. Nu har delar av ANET bytt namn och blivit det självorganiserande forskarnätverket Earth colab som besöker Gnesta flera gånger om året för att samarbeta.

Konstnärer från Sverige har bland annat gjort residens i både Indien och Gnesta, producerat verk och samarbetat med elever och forskare.

Syftet med projektet är att kombinera naturvetenskaplig forskning och konstnärlig produktion kring aktuella miljöfrågor, och samtidigt undersöka hur konst kan fungera som kunskapsförmedlare av ny forskning.

Båda organisationerna jobbar gärna med skolelever. I höstas tog till exempel Art lab Gnesta med sig 100 fjortonåringar ut i det lokala träsket.

– De fick uppleva träsket både sinnligt, kroppsligt och naturvetenskapligt. Sedan har de jobbat vidare i klassrummen och gjort appen Laboscope tillsammans med oss. De fastnade för kalejdoskopet, möjligheten att titta på faktisk information på andra sätt. Vi har använt detta till offentliga utsmyckningar med material från träsket.

Genom möten med barn och ungdomar kan projektet få långsiktiga konsekvenser för miljön, berättar Signe Johannessen.

– Rent vetenskapligt vet vi vad vi borde göra, sluta konsumera som vi gör till exempel, men ändå slutar vi inte. Därför är det intressant när olika kunskaper möts. Vi har jobbat med de här 100 ungdomarna i ett år och vi hör att de pratar annorlunda om vatten nu. Med konst och vetenskap gör vi frågan personlig. Dessa kroppsliga minnen, lukter och smaker från träsket sitter där för alltid.

2013 gjorde en grupp från Art lab Gnesta en resa till Indien för att hitta samarbetspartners som delade deras intresse för hur natur och människor återhämtar sig efter naturkatastrofer. På ögruppen Andamanerna mötte gruppen ett forskningsteam som bland annat studerade effekterna av en jordbävning och en tsunami på ett mangroveträsk.

Signe Johannessen var en av dem som följde med forskaren och pedagogen Tasneem Kahn när hon tog med sig en grupp barn ut till träsket klockan fyra på morgonen för att se allt vakna till liv.

– Det var så inspirerande. Dessa forskare var dem som vi som organisation kände mest samhörighet med av alla som vi mötte vår verksamhetstid. Precis som vi jobbade de utåt, bjöd in skolor och allmänhet i sina processer och tyckte att det var viktigt att förankra sin kunskap i samhället.

Grupperna var överens om att de ville samarbeta och 2014 gjorde Art lab Gnesta en ansökan om ett pilotprojekt till Kulturrådet, som beviljades. Nu är projektet ett samarbete med Svenska institutet. Sedan dess har deltagarna fördjupat sig i allt från träskens mytologi och politik till deras biologi.

– I Sverige ser vi skogen och naturen som pengar som ska brukas, och vi har inte tänkt på att träsken har en funktion som inte kan räknas i kronor och ören.

Signe Johannessen berättar att kräldjuren är den djurgrupp som försvinner snabbast.

– Träsket är deras livsvagga. Eftersom vi övergöder vattnet och dikar ur våtmarker sker en osynlig massdöd som samhället inte pratar om.

Träsk är också avgörande för evolutionen eftersom det var där som livet på land började. Dessutom har Art lab Gnesta gjort feministiska kopplingar till våtmarker med utgångspunkt från berättelsen Kärret i boken Molnet såg mig av Eva Wichmann.

I sommar arrangeras den första Träskbiennalen, alltså en utställning som ska återkomma vartannat år. Den 8 juni–28 augusti visas de verk som projektet hittills har gett upphov till, och så blir det workshops och öppna samtal.

– Vi samlar forskare och konstnärer för att presentera deras arbeten inom Swamp storytelling. Besökarna kan välja om de vill se en fantastisk utställning med nyproducerade verk, eller om de också vill följa med ut i träsket och vara med i undersökningarna. Biennalen är ett sätt att öppna de fina produktioner som sker men också ett sätt att bjuda in fler till det som vi håller på med.

När delegationen från Art lab Gnesta besökte mangroveträsket där Earth colabs medgrundare Tasneem Kahn jobbade hade hon och hennes forskarkollegor redan börjat att fundera på att bjuda in en konstnär.

– Vi ville föra in ett konstnärligt perspektiv i vårt arbete. Genom åren hade vi sett olika exempel på att intressanta idéer uppstod i mötet med kulturarbetare, till exempel runt middagsbordet, säger hon.

Tillsammans utvecklade de båda organisationerna idén till Swamp storytelling.

– Projektet handlar om hur ett ekosystem i förändring kan ses genom tre olika linser – den konstnärliga, den vetenskapliga och den pedadogiska. Konstnärer och elever bjuds in att studera ekosystemen på ett mer kreativt sätt än att bara dokumentera arterna där.

Redan innan projektet startade kombinerade Tasneem Kahn forskning med pedagogik. Hon ser utomhuspedagogik som ett sätt att forma band mellan eleverna och deras närområde. Till exempel har elever i projektet fått använda geologiska mätmetoder, men presentera resultaten på målardukar. Med hjälp av lekar, skattjakter och experiment utomhus blir träsken roliga platser.

– Genom att använda lokala våtmarker som klassrum förvandlas de till platser som ungdomarna ser fram emot att besöka. Det är en långsam process som är svår att mäta, men värdefull och långsiktig.

Tasneem Kahn och hennes kollegor märker att arbetet har effekt på hur eleverna tänker.

– Vi ser att bilden av våtmarker förändras, från att de är läskiga eller äckliga till att de är kul och fulla av äventyr. Utan att prata explicit om naturvård kan vi hjälpa eleverna att ha glädje av platserna så att det kollektiva minnet av våtmarker förändras.

Miljöfrågor är mer kontroversiella i Indien än i Sverige. Det finns starka splittringar mellan exempelvis miljörörelsen och turismnäringen och det är ofta mycket politiskt laddat att över huvud taget prata om miljön.

– Jag och de andra på Earth colab vill inte diktera vad som är rätt eller fel men vi vill påverka folks hållning i relation till deras sociala verklighet.

Enligt Tasneem Kahn blir konsekvenserna av att våtmarker dräneras och försvinner allt tydligare.

– Det handlar om allt från översvämningar till förorenat vatten. Detta påverkar inte bara mänskligheten utan även så många andra arters existens. Det finns en förståelse för problematiken, men den har inte fått något brett erkännande.

Genom Swamp storytelling och resten av Earth colabs verksamhet vill de bidra till att skydda våtmarkerna, berättar Tasneem Kahn. Förutom den långsiktiga satsningen på ungdomar arbetar de nära politiker och tjänstemän och deras resultat har i flera fall påverkat politiska beslut.

Nu vill forskarna lära sig av Art lab Gnestas sätt att arbeta publikt med konst.

– Genom gemensamma projekt på offentliga platser engagerar de människor i samtal om naturvård. Det är en intressant metod och vi funderar på att anpassa den för att kunna göra något liknande i Indien.

Tasneem Kahn känner sig förväntansfull inför att delta i Träskbiennalen, berättar hon.

– Konstnärerna, eleverna och forskarna har gjort en rad olika saker i Sverige och Indien. Genom att föra samman alla människor och allt arbete kommer nya idéer att genereras. Vi ser det här som ett långsiktigt samarbete och planerar redan tre–fyra år framåt.