Det är Bergsjön, denna natursköna Göteborgsförort med kosmiska namn på gator och torg, som Lani Mo kallar hem.

– Välkommen, till grymmaste orten, hälsas jag med varmaste leendet.

Med låtar som Solidaritet, 100 000 stenar och Pallar inte mera har Lani Mo gjort sig känd för att skildra både utanförskap och gemenskap, krig och kärlek, makt och motstånd. Hans lyrik springer alltid ur egna erfarenheter och inspirationen kommer från orten.

– Jag är medveten om att alla inte haft samma flax som jag. Jag har sett kamrater gå under, jag vet hur folk kämpar bara för att få ihop sina liv häromkring.

Precis som flera av barndomsvännerna växte Lani Mo upp med referenser till en annan kultur och ett medvetande fullt av flera generationers ackumulerade minnen från ett krig. Familjen flydde krigets Kosovo när hans mamma var gravid med honom, sista barnet i en syskonskara på sex. Väl i Sverige föddes Lani Mo på Motalas lasarett och under de första åren av hans liv levde familjen som papperslös på olika orter innan de till slut fick uppehållstillstånd.

– Jag kommer ihåg det som i går, när vi fick de svenska id-korten. Det var stort! Men jag kan bara föreställa mig hur det måste ha varit för mina föräldrar och syskon, dom som gått igenom så mycket mer, som fått kämpa så hårt för ett liv här i Sverige.

Alla i släkten överlevde inte i kriget, berättar Lani Mo utan att uppehålla sig vid detta annat än att konstatera hur det sätter sina spår. I en ung familj, i ett nytt land, med ett nytt språk och i en helt ny kultur.

I samma veva som familjen fick uppehållstillstånd flyttade de till Bergsjön. Lani Mo, då 9 år, började tredje klass i Solbackeskolan.

De kommande åren var tuffa och Lani Mo hade svårt att hålla fokus på skolan, annat lockade. Värre blev det i tonåren då ännu mer drog åt fel håll. Trots fina och kärleksfulla föräldrar var det inte lätt att stå emot. Utbudet i den undre världen gav sken av att kunna erbjuda något bättre.

– Många i trakten känner skuld gentemot sina föräldrar. Föräldrarna har ofta förlorat allt för att deras barn ska växa upp i fred. Alltså, det är inte så att föräldrarna lägger det på sina barn, men det är så det funkar. Kidsens högsta dröm är att ge sin mamma ett flott hus och sin pappa en Ferrari. Så var det för mig med.

Lani Mo vet varför kriminalitet drabbar ortens unga mer än dem som redan allt har. Han vet för att han själv har lirat på den ljusskygga spelplan som för vissa är den enda som står till buds. Oavsett hur talangfulla och begåvade de är. Men även om Lani Mo äger perspektiven begränsar han inte sin uppgift till att bära vittne om oförrätter och förtryck. Han vill också lyfta det som gör orten grymmare än innerstan.

– Kolla bara ut här över torget och du ser folk från världens alla hörn och kulturer, fortsätter Lani. Det är inte trots – utan tack vare – den här uppväxtmiljön som jag lärt mig förhandla, göra affärer, kommunicera och ta folk på olika sätt.

Perspektiv från orten, mångfald och förståelse för olikheter. Det är en annan definition av rikedom.

Egentligen var det av en slump som Lani Mo började med musiken. Han var i 16–17-årsåldern och hängde på en fritidsgård där han träffade Ali från hiphop-duon Medina. Ali drog med honom till en studio och de började umgås.

– Det var mest på skoj jag började hänga i studion, minns Lani Mo. Helt plötsligt hade vi gjort en ep som började spelas i forum som jag knappt visste existerade. Sen har det bara rullat på, men jag gör fortfarande bara musik för att det är kul. Och jag skulle aldrig skriva nåt jag inte står för.

Liknande uttryck är återkommande i samtalet och ringar in Lani Mos förhållande till sin identitet som artist och låtskrivare; allt är en lek, men leken är på allvar. Oavsett om han sjunger om kärlek eller krig, eller som i den senaste singeln, en ortenbrud med attityd. Det är inte Diggi-loo diggi-ley.

Trots att Lani Mo är att betrakta som veteran inom svensk hip hop numera är musiken ännu mer hobby än arbete. När han pratar om sitt ”riktiga jobb” på ett LSS-boende kommer en annan och djupare yrkespersonlighet upp till ytan. Och klassmedvetenhet. Och medmänsklighet. Det är i det vardagliga arbetet med utsatta som Lani upplever sig göra verklig skillnad i människors liv, inte som rappare.

– Visst är det önskvärt att tjäna pengar på sin musik, men om jag tänker på framtiden är det inte mig själv på en scen som jag ser i första hand. Jag är uppriktigt bekymrad över framtiden, hur saker och ting utvecklas i samhället. Det behövs en förändring, men jag tror inte den kommer genom att folk röstar vart fjärde år.

Lani Mo öser generöst ur den egna erfarenhetens källa när han berättar om sin skepsis mot ”etablissemanget.” Han berättar ingående om byråkrater som förstört ”riktigt schyssta projekt” för unga i förorten, projekt som gav hundratals ett alternativ till att hänga på torget och som i förlängningen räddade liv.

– Som jag ser det kommer inte politiker och tjänstemän förändra livet till det bättre för dem som behöver det mest, säger Lani Mo bestämt men med viss ödmjukhet i rösten. Jag grubblar mycket på det här med rättvisa och jämlikhet, just nu är jag inne i en period av sökande efter sammanhangen och nya perspektiv.