I maj 2013 slogs bilder av brinnande bilar i Husby upp stort i medier, både i Sverige och utomlands. Efteråt försökte politiker och journalister ge svar på vad det var som hände och varför. Men medan polisen fick breda ut sig och ge sin syn på händelserna var det få som lyssnade till Husbyborna själva.

Några forskare vid Stockholms universitet gick mot strömmen. De var tidigt på plats och pratade med de boende om deras syn på tumultet och polisens agerande. Ett trettiotal omfattande intervjuer genomfördes, och resultatet samlades i Bilen brinner... men problemen är kvar som gavs ut 2014.

– Vi saknade de boendes egna röster. Det vi försökte göra var att återge dem utan att lägga till våra tolkningar och analyser i texten. Vi ville få till en dialog med de boende och få höra deras synpunkter. En av de saker som kom fram var att människor kändes sig misstolkade i den information som kom fram i medier. Då kändes det bra att få positiva reaktioner på det vi gjorde, det bekräftade att det här var deras berättelse, säger ekonom-historikern Paulina de los Reyes.

Återkommande teman var att de boende kände att de inte hade möjlighet att påverka politiska beslut som gäller Husby, trakasserier från polisen och rasism.

– Det är också något som inte framkommit i medier, hur rasismen påverkat det som hände och vilket uttryck det tog. I det offentliga samtalet låtsas man att det här inte finns.

Nyligen gavs boken Bortom kravallerna – Konflikt, tillhörighet och representation i Husby ut. Det är en essäsamling där forskarna utgått från intervjumaterialet i den förra publikationen och belyser kravallerna ur olika aspekter. Paulina de los Reyes är tillsammans med Magnus Hörnqvist redaktör för boken.

– Husby representerar något speciellt som hände i Sverige på grund av omfattningen och spridningen, att det skrevs så mycket om det, men väldigt lite utifrån ett sådant material som vi har. Det var viktigt att sätta in det i ett akademiskt sammanhang och visa de olika dimensionerna, där man ser att det finns ett väldigt stort avstånd mellan det som människor i Husby berättar och det som offentligheten berättar om Husby, säger Paulina de los Reyes.

Hon menar att det är ett mönster som ständigt återkommer.

– När det är oroligheter i olika stadsdelar i Stockholm formulerar man åtgärder och kommenterar, men var finns formuleringar utifrån människors problembild, de som bor där? Det är ett så stort avstånd till vad medier och politiker lyfter fram. Det är väldigt problematiskt eftersom det upprepas gång på gång.

I sitt eget bidrag till Bortom kravallerna, Husby, våldet och talandets villkor, skriver Paulina de los Reyes bland annat om det kritiska mottagande som den lokalt förankrade organisationen Megafonen fick när de försökte problematisera händelserna och visa på bakomliggande orsaker.

– Megafonen fick stå till svars för bilbränderna när de försökte ge en förklaring till vad som hände, de gjordes genast till ansvariga. Allt annat de ville säga blev nedtystat. De hade en analys av att händelserna var knutna till rasism, ojämlikhet och institutionaliserat våld. Men det bemöttes aldrig i sak, det reducerades till ”är ni för eller emot våldet?”.

Hon menar att det var unikt för Sverige att en lokal organisation på det här sättet gav sin syn på händelserna.

– Megafonen var en viktig röst att lyssna på, men istället misstänkliggjorde man dem och lyssnade inte på deras bild av orsaker, framtida konsekvenser och analys av vad som behöver göras.