Agnes Nurbo

Krönika


Agnes Nurbo
Göteborgs Fria

Jag är min egen värsta domare

”Så förskräckligt ondskefull den kan vara när den går på som mest”, skriver Agnes Nurbo om hjärnans gnatande.

Tro inte att du är bra, att du vågar, att du törs. Gå åt helvete kommer det göra. Du kommer skämma ut dig. Alla kommer bli besvikna på dig. Lika bra att du ger upp. Lägg av innan det är för sent. Skämma ut dig. Pinsamt! Varför skulle du klara det? Nej tro inte att du kan, att du vågar…

Hjärnan. Lilla hjärnan som gnäller och skäller. Så förskräckligt ondskefull den kan vara när den går på som mest. Om jag någon gång vågar lyssna på skvalet som försöker dränka mig i självtvivel kan jag (om jag anstränger mig) tycka att det är lite roligt. Alltså roligt som i vrickat.

Det är vrickat hur tankarna liksom bara matar på sådär bortom rimlighetens gränser för hur mycket skit en människa klarar av att ta emot. Jag är min egen värsta domare. Så hårda domare finns förhoppningsvis inte i verkligheten. Och jag vet att det är oundvikligt att misslyckas någon gång i livet, så egentligen är det väl lika bra att vänja sig vid att göra det. Vissa hävdar dessutom att misslyckanden är det mest effektiva sättet att lära sig saker på. Frågan är dock hur villig man är att lära sig av sina misstag, sin läxa etcetera, om det ska behöva göra så förbaskat ont.

Smärta är relativt, liksom innebörden av ”att misslyckas”. Ett misslyckande kan vara en axelryckning för någon. För en annan, snäppet mer självkritisk person, kan det betyda något i stil med döden. En laboratorieråtta är listig nog att ge upp när den väl har fattat att försöken att nå fram till belöning istället leder till smärta. Att ge upp kan alltså vara ett smart drag om det garanterar mindre eller noll smärta, till skillnad från den smärta som laboratorieråttan räknat ut att ett misslyckande medför.

Min poäng här är att det inte alltid behöver vara det bästa alternativet att tvinga sig själv till att fortsätta misslyckas om det gör för ont. ”Domarhjärnan” har kanske ett viktigt meddelande under ytan av alla elakheter som forsar fram. I dess stränghet kan det finnas en oro, en rädsla, som grundar sig i omtanke. Det underliggande budskapet är svårt att ta till sig i den uthållighetsnorm som genomsyrar dagens samhälle. Där smärttåliga personer som klarar av och orkar liiite till betraktas som starkare, bättre, mer lyckade, än de som inte står ut eller vill vara kvar i vad det nu må handla om.

Min högsta önskan är såklart att råttan slapp genomgå oetiska laboratorietester och istället fick vara fri. I brist på frihet gör vi, jag och råttan, vad vi kan för att tillförskansa oss makt. Makt kan vara att säga nej. Makt kan vara att distansera sig, att inte delta. Makt kan vara att inse och erkänna för sig själv att man inte klarar av att leva upp till vissa krav, och att med hänsyn till sig själv, välja att inte vara stark. I det insiktsfulla valet tror jag att det, paradoxalt nog, finns en djup inre styrka. Den svaga blir den starka när den väljer att inte ställa upp på någon annans villkor. Så, hjärnan, jag ger mig. Men det känns helt ok. Jag och råttan har viktigare saker för oss.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu