Peter Kadhammar har som civilisationens representant åkt pendeltåg förbi Fittja, höjt blicken och fått syn på en graffitimålning av tre unga män, med inskriften Rest in peace.

Konstverket var ett sätt för några av ortens unga att sörja tre vänner som ryckts bort i förtid. En blev skjuten av polis. I pannan. En mördades i en trappuppgång. En avled i en mc-olycka.

Här är den kriminelle hjälte, tänker Kadhammar. Tecknar den Farliga Förorten i en berättelse som gör anspråk på förstahandsuppgiftens legitimitet, men är full av drömlivets förtätningar och förskjutningar. Utanförskapskillar. Röker i isvinden. Det är bra att råna, säger en ung gangster. Kadhammar chockas. Var är brottsofferperspektivet? Ska vi resa en staty av gangstern Clark Olofsson på Norrmalmstorg också? frågar Kadhammar retoriskt.

Kadhammars text får stort genomslag. Ungdomarnas text refuseras. Ta ner målningen. Dra in bidragen. Ut med packet. ”En brottsling skall inte hamna som idolporträtt på en kommunal vägg”, ryter DN:s ledare. ”En grovt kriminell ska inte efter fällande dom kunna räkna med att stanna i Sverige, oavsett hur stark anknytning han har”.

Imponerade av Kadhammars ögonblicksantropologi gör vi en utflykt till Östermalm, Kadhammars hood. Dit kan vi inte ta pendeltåg. Låter inte trovärdigt. Alla vet att pendeln inte går till Östermalm. Inte till Fittja heller. Men det är en annan sak. Vi får promenera.

Passerar på vägen skylten Se nya Slussen växa fram. Vilken idyll. Befolkad av fridfulla människor. Alla konsumtionsduktiga vita. Vi blickar upp mot Gustav III:s staty. Rest af Stockholms Borgerskap står det. På piedestalen inskriften: Lagstiftare. Segervinnare. Fredens återställare. Vilken förebild, tänker vi. Var är brottsofferperspektivet?

1772 genomförde Gustav III en statskupp, upplöste landets första partier och inskränkte tryckfriheten. Han engagerade sig i motståndet mot den franska revolutionen och kväste landets demokratiska opposition.

Det sägs att Gustav III avskaffade tortyr. Faktum är att han instiftade tortyrlagar och bedrev slavhandel på S:t Barthélemy, Sveriges karibiska koloni. Men så är det också makten som skriver den officiella historien. Det understryks av paret som står staty vid foten av Gustav II Adolfs ryttarstaty vid gamla Norrmalmstorg: kolonialherren Axel Oxenstierna, kungens förtrogne, står över Clio, historiens musa, och dikterar myndigt vad hon ska skriva. Ditt kulturarv, upplyser skylten intill.

Nu rör vi oss in i Kadhammars turf. Lite nervösa, det medges. Här finns ungdomar på glid. Unga på Östermalm röker och dricker mest i hela Stockholm.

I Fittja dricker få ungdomar alkohol och nästan ingen snusar eller röker. De Kadhammar såg i isvinden måste ha varit undantag. På Östermalm är de regel. Men de slipper frysa. På Stureplan har uteserveringarna infravärme.

På Östermalm sker nästan dubbelt så många brott som i Botkyrka, där Fittja ligger. Går vi till våldsbrott är Östermalm en av Sveriges farligaste platser. Kvalar in på plats 14. Botkyrka hamnar långt efter, på plats 73.

På Östermalm härjar gäng. Som Örnligan, ett gäng torpeder, utpressare, rånare och tjuvar, som höll till på ett gym i stadsdelen. Deras liv kretsade kring Rolexklockor, guld och lyxiga bilar. Precis som för många här, tänker vi, och tittar oss oroligt omkring.

Här bor stadens rikaste invånare. Tjänar nästan tre gånger så mycket som folk i Fittja. Lever längre gör de också. Faktiskt längst i hela Stockholms stad. Bekvämt dessutom. Framför allt i bostadsrätter med landets högsta priser. Var femte hushåll har en piga.

Här finns också en hög koncentration av ekonomiska brottslingar. Av de som avslöjades i Panamadokumenten bor fler på Östermalm än på andra ställen. Här finns gott om undre världens kändisar. Som stjärnan i tv-serien Ladies på Östermalm, dömd till fängelse för ekobrott, och den toppadvokat som skötte ekonomin åt Sverigedemokraternas skandalomsusade bolag Blåsippan AB, också han dömd för grov ekonomisk brottslighet.

Skulle vi följa DN:s ledare och utvisa grova kriminella efter avtjänat straff, oavsett deras anknytning till Sverige, blev det många lediga lägenheter på Östermalm.

Här finns ingen staty av Clark Olofsson, den karismatiske banditen som gav upphov till begreppet Stockholmssyndromet. Han är dock inte död och hör heller inte till stadsdelen och dess samhällsklass. Det gjorde däremot Elis Schröderheim, Gustav III:s statssekreterare som skaffade sig en privat förmögenhet på att ta emot mutor i utbyte mot rekommendationsbrev till pastorat. Gustav III, som var väl införstådd och delaktig i denna korrupta vandel, använde sig av breven som politiskt verktyg.

Schröderheim förärades ingen graffiti. Däremot en minnessten, rest 1981. Borde vi ta bort den?

Jämförelsen kanske förefaller absurd. Men vilka liv som är sörjbara bestäms av en given maktordning. Den påbjuder eller förbjuder offentliga minnesmärken, beroende på vilka liv som betraktas som värdefulla respektive värdelösa. Ibland markeras skillnaden tydligt, men oftare sker det i form av outtalade moraliska och estetiska logiker som framstår som självklara för maktordningens bärare.

När värdelösa liv överträder ordningen genom att ge upphov till offentliga uttryck för sorg framstår det som smaklöst, opassande – till och med samhällsfarligt.